Jag sitter på bussen och kollar runt. Alla sitter med huvudena nedåt, jag lyckas inte fånga någons blick. En utländsk man ler vänligt mot mig när han passerar men han är den enda. De andra som kliver på bussen har fäst blicken framåt för att så snabbt som möjligt få komma till sin sittplats. När de väl funnit en plats tar de blixtsnabbt upp mobilen och kollar nedåt.
Jag blundar. Jag kan höra hur någon nära mig slår aggressivt på bokstavstangenterna i mobilen, ni vet det där irriterande och vibrerande ljudet som en mobil ger ifrån sig när man nuddar skärmen.
Det är skrämmande för till och med bland människorna som står dig närmast blir du osynlig. Du blir inte prioriterad eftersom det är viktigare att ha huvudet nedåt. Det som händer där nere är beroendeframkallande. Det är det absolut farligaste beroendet av alla. Att ha huvudet nedåt samtidigt som livet susar förbi dig vid sidan av. Du märker inte ens av det eftersom du är så låst vid att ha huvudet nedåt. Du ser inte hur dina barn växer upp eller hur dina föräldrar blir äldre. Vi är för upptagna. För upptagna med att se vad kollegan har för sig eller om släktingen kommit fram till Ikea. Detta prioriterar vi alltså före våra nära och kära. Vi väljer att leva online istället för i nuet. Vi söker och är alltid i behov av bekräftelse. Bekräftelse som vi får genom likes och kommentarer men vad är det värt i jämförelse med en kram eller en klapp på axeln från den som står en närmast. Borde inte det värdesättas mer än att få likes?
Människor pryder idag sina rum med små lådor som är dekorerade med texten "ställ mobilen här så umgås vi istället" eller liknande. Är det det som kallas att vara närvarande, om man inte har telefonen med sig? Tillhör det inte sunt förnuft att lägga ifrån sig eller inte ha med sig mobilen överhuvudtaget om man ska på kalas eller bara umgås med familjen. Idag gör det inte längre det för mobilen har blivit som någon slags del av familjen.
Till slut kommer mobilerna att ta över och vi kommer att leva i en isolerad värld. Vi kommer att vara precis bredvid varandra men ändå så långt borta. Vi kommer att sluta som robotar. Utan känslor och utan någon gemenskap. Vi kommer att kunna passera varandra felfritt på gatan trots att vi har huvudena nedåt, för det är så robotar fungerar, per automatik. Och när vi väl ligger där på dödsbädden kommer vi att ångra att vi prioriterade mobilen framför nära och kära.
Så lägg undan mobilen nu. Livet är vad du gör det till, livet är vad du prioriterar.
SIGNERAT: Vi kommer sluta som robotar
Jag är rädd. Rädd för att det här är allt som blir. En värld där man är fullständigt ensam bland en massa robotar. Det finns ingen som kollar åt dig när du passerar, alla går med sina huvuden nedåt. På bussen placerar man sin väska på stolen bredvid för att få sitta ensam, sedan tittar man bara nedåt. Likaså i väntan på bussen, står man med några meters mellanrum mellan varandra med huvudet nedåt. Alltid huvudet nedåt. Det är farligt att titta upp, någon kanske hälsar på dig.
Linn Engqvist, boende i Mörlunda, har gjort sin praktik på tidningen. Hon beskriver sig själv som Bob Marley-lyssnande eventare som drömmer lite för mycket och har stor passion för att skriva.
Foto:
Så jobbar vi med nyheter