Elsie Andersson har fortfarande men efter sina fyra dagar på sjukhuset i slutet av juli.
Hennes ben är inte som de var innan hon tvingades ta ambulans in till Västervik på grund av en kraftig infektion med hög feber.
Hanteras varsamt
Som gravt handikappad, med både ledgångsreumatism och benskörhet, är Elsie ömtålig. Det krävs att hon hanteras varsamt med mjuka händer för att det inte ska göra mer ont än nödvändigt. För ont gör det alltid, men det gäller att begränsa smärtorna så livet blir drägligt.
Det hade ingen tid att lyssna på.
– Det fanns en uttalad oro över att kollegor var sjukskrivna och jag upplevde mest att personalen sprang fram och tillbaka mellan rummen. Kände de till min sjukdom, och var det deras ordinarie avdelning? I så fall skulle man kunna förutsätta att de borde haft tid att läsa min journal, där står ju allt de behöver veta, tillägger hon. Jag vet inte om det var vardag för dem. Men för mig blev det en skräckupplevelse.
Ordet kaos räcker inte
Elsie Andersson kan inte vändas på. Det sa hon till personalen. Sjukdomen har dessutom gjort så varken hennes ben eller armar går att räta ut. Det sa hon också.
Men det hade man ingen förståelse för, så vid av- och påklädning gick man efter sjukhusets rutiner vilket innebar att hon vändes på och personalen försökte sträcka ut hennes ben.
– Personalen hade varken tid eller ork att sätta sig in i min situation. Det innebar svår smärta för mig, och irritation för personalen. Jag förstår om det blev en belastning man inte räknat med, men ordet kaos räcker inte för att beskriva hur jag upplevde sjukvården i somras.
Small till i knät
Till slut small det till i knät. Elsie upplever att det blev en väckarklocka, för då började personalen äntligen lyssna.
– Efter två dagar fick jag också dit min assistent, som vet vad jag behöver och som kunde hjälpa mig, säger Elsie och vänder blicken mot Susanne Johansson som slagit sig ner i soffan på andra sidan bordet.
Det var ingen rolig syn hon möttes av.
– Personalen hade bara ställt brickan med mat framför Elsie, utan att hjälpa henne att äta. Hon kan ju inte röra sina armar, så hur skulle hon kunna få i sig någon mat, frågar sig Susanne. Och rullstolen stod vänd, så hon satt och tittade rakt in i väggen. Den kan hon inte heller vända med sina armar.
Minnena bleknar inte
Det har som sagt var gått några månader sedan Elsie Andersson var inlagd. Men tiden har inte gjort att minnena bleknat. Tvärt om tänker hon ofta tillbaka på att personalen var så stressad, att de inte hann med att göra det bra för sina patienter.
– Jag förstår att jag var en besvärlig patient, men även om man inte passar in i sjukhusrutinerna måste man kunna känna trygghet på ett sjukhus.
– Det talas mycket om lönerna, att de måste höjas för vårdpersonalen, säger Elsie Andersson, som har funderat en hel del på det där. Men allt är inte ekonomi. Det underlättar inte för personalen och gör det inte bättre för patienterna så länge inte politikerna inser att man inte kan spara så hårt inom vården.
Hon fortsätter:
– Istället för att lägga ner avdelningar och minska på personal, borde man ligga ett steg före så resultatet blir friskare och gladare personal – och trygga patienter.