Vi börjar med telefonen. Jag är ingen modefreak som strävar efter att ha senaste modellen. Det enda jag begär är att det jag har, ska fungera. Och det har det gjort förutom att jag aldrig lyckats installera mailfunktionen på apparaten. Men eftersom jag hellre ägnar den aktiviteten min tid när jag jobbar vid datorn, har jag accepterat det faktum att allt inte funkar.

Så tog jag beslutet att införskaffa en kortläsare ansluten till mobilen. Enkelt och bra att ha med sig, när man som jag ofta är ute och föreläser och då säljer en del böcker. Men så var det det här med mail och internet. Det måste fungera när man har kortläsare. Så jag travade in till telebutiken för att få hjälp att äntligen lösa problemet. "Ska du ha kortläsare behöver du en modernare telefon, sa killen bakom disken. Jag rekommenderar den här. Smidig och med mycket bättre laddningskapacitet." Vad gör man? Kortläsaren var redan betald och väntade på att börja användas till mässan nästkommande vecka. Det blev en dyrköpt historia. Vänligt nog fick jag hjälp att överföra mina kontakter och efter två dagars svärande och svarta blickar mot omgivningen verkade jag ha börjat lära mig de nya finesserna. Så var det dags att med makens hjälp installera internetfunktionen. I helsike heller. Inget funkade. I stället försvann för en tid både Facebook och Spotify med min egengjorda favoritmusiklista. Det fick bli fortsatt kontantförsäljning av böcker och apparaten är ännu ej i funktion. Och inte är det gubbens fel. Användarid och lösenord samsas inte. Men supporten hos webleverantören blir mer och mer omöjlig att nå.

Tänker på kära faster Thyra, som berättade en gullig historia från 1930-talet. Ett gift par hade precis fått telefon installerad och så ringde det. Gumman kunde inte nymodigheterna men lyfte av luren från klykan och ropade: "Hallå i höl?t! Gustav är inte hemma. Jag kan inte telefona!" Inte mycket har förändrats. Ny teknik, samma krångel och elände.

På tal om "klykor". I min nya bok finns en skröna om när Signe med Cykeln är på gynekologundersökning. För något år sedan var jag också installerad i den där obekväma stolen. Det var på en privatpraktik i Linköping och en ung tjej undersökte. Det skulle göras ultraljud och jag fick titta på bildskärmen bredvid. Hon styrde där nere och var inte riktigt säker på sin sak, tydligen. "Jag tror det ser bra ut", sa hon. Och så förklarade hon för mig vad hon tittade på och tillade: "Och sen är det bara en massa blurr." Blurr??! Hade jag fått någon smitta? En ny farsot? Hon ursäktade sig för att hämta en kollega och försvann. Där låg jag kvar, exponerad, en lång stund. Till slut ilsknade jag till och tänkte att här ska minsann inte jag ligga. Det kan inte vara bra. Speciellt inte om man har Blurr. Jag klev upp och gick runt i rummet tills de båda damerna kom tillbaka. Upphasad i stolen igen kunde jag av den äldre kollegan snabbt få besked att allt såg bra ut. Och inte kom jag mig för att fråga vad som menades med Blurr. Tyckte inte det var läge för att bli ännu mera utlämnad åt att diskutera mina mest privata delar.

Men nu när jag går bak gräsklipparen kommer fantasin och skrattet i gång. Kanhända börjar jag damma igen? Är Blurr ett annat namn för lite skit i hörnen? Eller är det som när ett kajutschabann börjar tappa spänsten och rämnar? Man får väl gå här och acceptera att man inte bara har ludd i magpölan (jag vet att det heter naveln men kan någon säja Blurr kan väl jag säga pöla) och skäggstrån på hakan utan också är angripen av inre mossor och lavar. Och nästa gång jag får frågan hur jag mår, får jag väl svara: "Jo tack, prima. Frånsett lite Blurr."

Thyras historia återvänder. Omgjord till ett gynekologbesök kunde den blivit riktigt rolig. Men orden som beskriver en sådan händelse, får bli mitt eget privata gräsklipparnöje. Använd fantasin, mänsker!