Vi har stämt träff hemma i villan hos Mathias, men innan vi tar plats vid köksbordet för att prata passar vi på att ta lite bilder innan det börjar skymma. Hösten står definitivt för dörren och löven har börjat skifta färg på träden. Mathias Lennström känner sig dock långt ifrån på väg mot ålderns höst trots att 40-årsdagen närmar sig med stormsteg.
– Ålderkriser är inte min grej, utan jag är positivt inställd till det mesta, säger Mathias Lennström som kommer från Hultsfred från början.
– Jag bodde där tills jag skulle börja trean på lågstadiet. Då flyttade jag med min mamma Bibbi till Vimmerby. Pappa Göran bodde kvar i Hultsfred med mina två äldre bröder Martin och Mikael. Senare fick min mamma två barn till, Oskar och Anton, så jag är mellanbarnet i en brödraskara på fem, säger Lennström.
Hur minns du av din barndom?– Jag var nog ganska lik som jag är idag. Tog mycket plats och ville få uppmärksamhet och var glad. Sedan var det mycket spontanidrott. Vi bodde nära både tennisbana och fotbollsplan och det fanns många jämnåriga killar att hänga med där.
Hur var du i skolan?– Det var inte riktigt min grej. Jag pratade mycket och hade svårt att koncentrera mig. Man kan väl säga att jag gjorde det jag skulle, men inte mer. Men jag älskade att gå till skolan och träffa kompisar och vara social.
På 1990-talet slog innebandyn genom som sport och Mathias Lennström sökte sig tidigt till sporten och hade 1997 jobbat sig till en plats i VIBK:s A-trupp i Elitserien.
Varför passade innebandyn dig så bra?– Jag gillar att göra mål och i innebandy är det ganska små ytor där man kan placera sig rätt och komma till avslut rätt enkelt istället för att behöva ta en löpning på 40 meter för att komma fri som det kan vara i fotbollen.
På den tiden var Mikael Hill som numera är förbundskapten för innebandylandslaget tränare för VIBK. Han hittade en särskild roll som passade Lennströms talang.
– Jag minns att jag inte kom med i A-truppen från början och det var jag otroligt besviken över. Sedan ringde Mikael Hill och undrade vad jag ville ha för tröjnummer och då valde jag 31 som jag hållit fast vid sedan dess.
Hur minns du A-lagsdebuten?– Den var väldigt speciell. Jag skulle sitta på bänken i en bortamatch mot Torshälla, men ingick i den andra av två formationer i power play. Hill hade satt mig i en roll framför mål där jag skulle ta avsluten. Når vår formation fick chansen tog det åtta sekunder för mig att göra mål. Sedan spelade jag inte något mer i den matchen. Och dessutom gjorde jag även mål på samma sätt i de två efterföljande matcherna också. Särskilt kul var det att göra mål mot NB87 hemma där förre VIBK-spelaren Michael Kling spelade och var inne på planen när jag gjorde målet, säger Lennström som så småningom fick mer speltid och växte ut till en skyttekung med åren och det gav intresse från andra klubbar.
– Jag gjorde tre sejourer i andra klubbar. Först gick jag till Jönköping, men då var jag inte mogen för att flytta och bo själv så jag återvände ganska snabbt. Sedan gjorde jag en säsong i RBK Göteborg och en i Färjestaden. Då var det mer ett rätt beslut i de lägena, men det kändes bra att flytta hem igen efter ett år på varje ställe, säger Lennström som lade klubban på hyllan vid 32-års ålder till slut.
– Jag tappade motivationen på slutet och kände mig mätt. Sedan hittade jag tillbaka till sporten som tränare ett par år senare och gjorde fyra säsonger som tränare tillsammans med Jonas Friberg.
Vad var din roll som tränare?– Jag fokuserade på att bilda en harmonisk grupp. Tidigare hade vi haft problem med att få folk att träna. När spelarna trivs tillsammans och börjar ställa krav på varandra så löser sig sådana problem. Jag tycker att fler klubbar och ledare borde tänka på sådant i större utsträckning istället för att bara fokusera på taktik, säger Lennström.
Under åren som innebandyspelare fick den yrkesmässiga karriären stå vid sidan om. Sedan sju år tillbaka jobbar dock Mathias på RM-snickerier. De senaste fem åren som försäljningschef på fönsteravdelningen.
– Jag har jobbat en hel del inom skolans värld som personlig assistent bland annat tidigare. På gymnasiet gick jag Estetiska programmet med teaterinriktning. Jag blev aldrig någon skådespelare, men har ändå haft nytta av att lära mig att prata med folk i min roll som försäljare nu. På RM har jag även haft stor hjälp av VD Micael Carlsson som varit en mentor för mig och lärt mig branschen från grunden, säger Lennström som faktiskt kunde ha blivit rockstjärna.
– Jag hade ett band med två kompisar och vi spelade in en demo med tre låtar. Vi fick respons av ett skivbolag i Stockholm som erbjöd oss att spela in en skiva, men det passade inte just då och sedan rann det ut i sanden, säger Lennström som har musikintresset kvar.
– Vi är ett kompisgäng som har som tradition att träffas varje år och summera musikåret som gått. Då lyssnar vi på de bästa låtar som släppts under året och brukar ge oss på att spela och sjunga en av dem gemensamt. Det är kul, säger Lennström som präglats av musiken som kom på 1990-talet där Oasis är favoritbandet.
Det är till och med så att Noel Gallagher fått ge namn till sonen Noel som nu är sju år och i familjen finns också dottern Stella fyra år.
– Ammelie är mamma till barnen. Vi träffades för 16 år sedan och gifte oss i samband med Noels dop. Sedan blev det så att vi gled ifrån varandra och för ett par år sedan särade vi på oss. Vi har dock en bra relation och det känns viktigt inte minst för barnens skull, säger Lennström som ser barnen som den stora delen av andra halvleken i livet.
– Jag ser så klart fram emot att se dem växa upp. Noel är väldigt sportintresserad så det är inte omöjligt att jag återkommer som ledare i innebandy när han blir lite större. Annars känns det bara bra att bli äldre, förutom att kroppen inte klarar allt man är van vid.
