"Jobbet är bra för jag är så rastlös", berättar Evelina Svensson. Som miljöarbetare får hon utlopp för massa energi.
Evelina Svensson är pedant. Var sak på sin plats. Det står klart när vi klättrar in i hennes sopbil vid Spångsholm utanför Västra Eneby.
Att rulla ensam på vägarna och lyssna på radio – denna dag är det semifinalen mellan England och Australien som pågår i bakgrunden – är inget som bekommer henne det minsta.
– Jag gillar att köra sopbil. Det är kul och lagom socialt. Känner jag mig ensam ringer jag någon.
Mobilen ligger instoppad i en ficka på det nedfällda solskyddet.
– Jag har bättre täckning där, förklarar hon medan bilen skumpar fram över den gropiga grusvägen.
Vi är mitt ute i skogen och solen står högt på himlen, men Evelina har redan varit uppe i flera timmar. Ändå är hon pigg som en mört och hälsar med ett fast handslag.
Evelina trivs med sitt jobb. Det håller hennes rastlöshet i schack.
Det gäller att ta i för kung och fosterland när man ska ratta två bångstyriga soptunnor.
Evelina tog sitt C-körkort när hon var 18 år och har kört sopbil i nio år. Fyra och ett halvt år av dem har hon tagit hand om Kindabornas skräp.
Oftast är hon ute på småvägar långt ut på landet, men kör även centralt i orterna. Då åker hon tillsammans med en kollega. Men idag är hon alltså själv.
Turen går backe upp och backe ner och längs med slingrande vägar.
Ibland är det tätt mellan stoppen. Samma scen utspelar sig gång på gång. Evelina hoppar ut ur framsätet, hämtar soptunnan, hyskar fast den på kärllyftet och trycker på en knapp. Soptunnan åker högt upp i luften, och töms rakt ner i komprimatorns vidöppna gap.
Sen fälls soptunnan ner igen och Evelina kör tillbaka den på sin plats. Hennes rörelser är precisa, exakta. Tempot är högt. Det märks att det här, det har hon gjort många gånger. Dessutom har hon fotografiskt minne och har memorerat varendaste liten krök på sina rundor. Förmodligen skulle hon kunna göra det i sömnen.
– Man behöver inte gå till gymmet när man kommer hem, skrattar hon och berättar att hon ofta går mellan 12 000 och 18 000 steg per dag.
Evelina får se många vackra vyer när hon skumpar runt på grusvägarna i Kinda. Här står hon med utsikt från Skeppeberg. Bakom henne kan det mytomspunna Starberget anas.
Att se sig för när hon går över vägarna sitter numera i ryggmärgen, menar Evelina. Det är inte alla som håller rätt hastighet.
Kindas egen sopkärring rör sig kvickt och lätt. Vi har svårt att hänga med i svängarna.
Intresset för fordon kommer från hennes pappa. På gymnasiet gick hon fordonsinriktad linje och sen dess har de stora bilarna varit en del av hennes liv.
Först körde hon flisbil, men det trivdes hon inte med.
– Jag blev trött och tjock, säger hon.
Inte heller som reservdelschef på en bilverkstad trivdes hon. Där gick hon in i en utmattningsdepression. Att gå tillbaka till att köra sopbil blev vägen ut ur sjukskrivningen.
Efter lunchen lägger Evelina in en snus. Efter ett längre uppehåll. Efter "en helvetessdag" i mars 2018 när hon fick tvärstopp på E22 och sopbilen fick bärgas bort började hon med snuset igen.
Det blir många hopp in och ut bilen under Evelinas arbetsdag.
Evelina Svensson i färd med att tömma soptunnor.
Trots kärleken till jobbet har det nackdelar. Evelina får möta en del sura människor. Det sticker hon inte under stol med. Folk kan bli arga för att soptunnan inte töms, även när det beror på att den inte är framkörd så att hon och hennes kollegor lätt kan komma åt den.
Fördomarna om miljöarbetare är många, menar hon.
– Folk tycker att det är äckligt, men det är det inte. Vi rör ju aldrig soporna.
Men alla är inte sura. Ibland kan hon få små presenter. Grönsaker och fikabröd är inte helt ovanligt.
Det värsta är ändå folk som beter sig illa i trafiken.
– Man undrar hur vissa har fått sitt körkort. Flera gånger i vecka håller vi på att bli påkörda. Folk visar ingen respekt utan ska fram till varje pris.
Evelina är kollega med sin sambo, som också kör sopor. De pratar aldrig jobb hemma.
På fritiden gillar Evelina att plocka bär och svamp, läsa deckare och laga mat.
Denna dag passerar Evelina bland annat Framnäs, Hovby brygga, Killingevid, Trossbonäs, Jonsbo, Yxsemdshult, Skeppeberg, Axshult, Vindstorp, Tjust och Millingetorp. Idag, som alla andra dagar, spanar hon efter sitt drömhus. Helst av allt vill hon flytta ut på landet.
Ett annat problem är väglaget.
När vinterrusket kommer med snö, regn och is blir det en utmaning att ratta den tunga sopbilen, som med full last kan väga runt 20 ton. Att fastna i snöhögar och isiga backar är vardagsmat. En gång förlorade hon kontrollen över bilen när hon var på väg ner för en brant och isig backe strax utanför Kisa.
– Det var kanske högst fem sekunder, men det kändes som en hel minut.
Att vara uppmärksam är med andra ord ett måste. Något hon verkligen är, för plötsligt bromsar Evelina in. En huggorm ligger på vägen.
– Jag har hökögon. Min sambo brukar säga att jag ser allt.
Evelina drar tankkortet så att hon kan tanka sopbilen.
När arbetsdagen är slut måste sopbilen tankas så den är redo för en ny runda dagen därpå.
2.94 ton sopor tippas ut på Adlerskogs avfallsanläggning.
Matchen som har pågått i bakgrunden på radion är slut. England har gått vidare till final. Evelinas runda har också nått vägs ände. Nu återstår bara att lämpa av soporna på Adlerskogs avfallsanläggning. Det visar sig vara närmare 3 ton sopor. Det är fuktigt i luften och en skarp, unken lukt sprider sig snabbt. Högen med soppåsar är enorm.
Innan vi skiljs åt tankar Evelina bilen med nytt bränsle. Snart är hennes arbetsdag slut. Då ska även hon fylla på med ny energi. Först duscha, sen kanske ägna sig åt sin stora hobby – laga mat. Favoriträtten är chicken milanese med pasta alfredo toppad med friterad salvia.
Tänk att få bli bjuden på det av Kindas alldeles egen sopkärring.