Ett hårt arbete med mycket frihet

Brunebo är en gård med anor från 1700-talet. Gården har gått i Anna-Lena Anderssons släkt i generationer, och nu driver hon och hennes pappa gården tillsammans.
När vår tidning möter Anna-Lena Andersson vid lunchtid har hon nyss kommit in från morgonens arbete i ladugården.
Förutom att hon har mjölkat själv, eftersom hennes föräldrar är på semester, möttes hon dessutom av en lös kviga när hon kom ut i ladugården på morgonen. Hon har även hunnit med ett besök av inseminören, som ska se till att det kommer fler kalvar till gården.
- Nu ska jag äta frukost, säger hon.

Hårt arbete
Anna-Lena driver gården i Brunebo tillsammans med sin pappa. De har 28 kor, höns, ett antal katter och tre hästar som snart ska bli fyra, eftersom en av dem ska få ett föl i april. Kärleken till djuren har alltid varit central i Anna-Lenas liv.
- Utan djur omkring mig mår jag inte bra, säger hon.
Men att vara mjölkbonde innebär mycket och hårt arbete. Klockan sex på morgonen brukar Anna-Lena och hennes pappa vara ute i ladugården.
- Det tar sin tid att mjölka. Man kan ju önska att man hade lite ork kvar när man var klar med mjölket, det är sällan det blir av att man gör det där lilla extra, säger Anna-Lena.
Vid tiotiden på morgonen brukar mjölkningen vara klar. Då är det dags för frukost.
- Fast jag brukar ha matsäck med mig i ladugården också, annars skulle jag aldrig orka. Om jag får ett blodsockerfall sitter jag bara i ett hörn och lallar, och då blir inget gjort.

Mycket planering
Under dagen brukar Anna-Lena sköta bokföringen, köra ensilage och göra annat som måste bli gjort på en gård.
- Mycket är planering. Jag går hela tiden och tänker på saker. Fast på vintern är det ju mindre att göra på dagarna än på sommaren.
Vid tretiden är det dags att börja ta hand om korna igen. Mocka, mjölka och fodra.
- Det är mycket småplock som ska göras hela tiden.
Att vara lantbrukare innebär att man både är fri och uppbunden på samma gång.
- Jag har väl ledigt kanske en helg varannan eller var tredje månad. Jag är inte van vid att ha så mycket semester. Man måste ju mjölka sju dagar i veckan, annars säger korna upp sig. Samtidigt är ju jobbet fritt eftersom man inte behöver sitta inomhus hela dagarna, och att hålla på med djur är ju det jag trivs bäst med, säger Anna-Lena.
Men Anna-Lena gör även mycket saker utanför gården. Hon har gått en beklädnadsutbildning med textilinriktning i Linköping, och en dag i veckan arbetar hon som slöjdlärare på Horns skola.

Aktiv inom LRF
- Det är verkligen givande. Gud, vad barn håller en sysselsatt. Jag vill ju verkligen att de ska tycka att det är kul med syslöjd också, och jag tror att jag har lyckats, för de kommer tidigt till lektionerna. Barn lär en verkligen mycket, säger Anna-Lena och skrattar.
Dessutom har hon varit mycket aktiv inom LRF, Lantbrukarnas riksförbund.
- Jag började sitta med som ungdomsledamot i kommungruppen och det var himla intressant. Sedan blev jag invald i ungdomsstyrelsen i Östergötland, och var ordförande där i tre år. Nu har jag trappat ner lite och är med i valberedningen i Östergötland och även på riksplanet. Dessutom är jag ungdomsrepresentant i lokalavdelningen, säger hon.
Inom LRF kämpar hon för att svenska lantbrukare ska kunna få samma förutsättningar som i resten av EU.
- Det är tuffare i Sverige än i många andra länder i EU. Här har vi till exempel mer skatter och klimatet är hårdare. Och vi ses inte som företagare utan som lantbrukare. Det är mycket lagar och förordningar och jag kan väl kanske känna att andra EU-länder är mer måna om sina lantbrukare.
Anna-Lena tycker att det är viktigt att ha andra saker att göra än jobbet som lantbrukare.
- Annars skulle jag väl aldrig lämna gården. Och det är jättekul med LRF, man träffar likasinnade från hela Sverige.
Just nu beskriver Anna-Lena sitt liv som att det är inne i en förändringsfas. Hon vet att hon vill arbeta med djur i någon form, men hon vet inte om hon vill driva gården vidare själv när hennes pappa går i pension.
- Gården kommer ju att bli kvar i släkten, men annars vet jag inte alls vad jag vill. Men jag har träffat en kille från Öland som jag kan tänka mig att leva med, och han vill inte flytta. Men även om Öland är jättefint skulle jag sakna skogen, medan han säger att "det är ju bara skog här i Östergötland".
Men att hon vill vara nära djur och natur är Anna-Lena säker på, hur framtiden än kommer att se ut.
- Jag har bott i Linköping i två år och jag trivdes inte alls. Jag är ingen stadsmänniska direkt, och jag vantrivdes när jag inte hade några djur omkring mig. Jag var trött hela tiden eftersom jag inte hade något att ta mig för. Här kan jag vara ute hos hästarna till klockan elva på kvällen och sedan börja mjölka klockan sex på morgonen, och ändå är jag mycket piggare.

Uppväxt på gården
Anna-Lena är uppväxt på gården och tycker att det var jätteroligt att växa upp på landet.
- På ett sätt fanns det ju inte så mycket att göra, men om man bara hittade på saker fanns det hur mycket som helst. Jag har ju haft häst sedan jag var åtta år, och då har man alltid saker att göra. Det är klart att det var lite dåligt med kompisar här ute, men jag fick ju se dem i skolan.
Anna-Lena har ett eget hus på gården, men umgås ändå mycket med sina föräldrar, eftersom hon både arbetar tillsammans med dem och bor granne med dem.
- Ibland går det ju väldigt bra att jobba ihop och ibland går det inte alls. Det är väl så det är.
Nu återstår att se om Anna-Lena kommer att fortsätta att arbeta som mjölkbonde på gården i Brunebo eller om hon kommer att göra något helt annat i framtiden.
- Jag har varit inställd på att ta över gården, men nu vet jag inte alls. Det är mycket som händer just nu, och det känns som att man står vid ett vägval. Men jag kanske blir kvar här, vem vet?