Iréne glömmer aldrig barndomens Törnevik

Iréne Lundberg föddes på BB i Linköping den 4 februari 1928.
Dagen efter kom det in en kvinna med en liten nyfödd rödhårig son som åt glupskt. Iréne frågade senare i livet mamma Ester vad den där pojken hon berättat om hette.
- Och då förstod jag att jag var den första kvinnan i Tage Danielsons liv. När han dog så läste jag i tidningen att han var född den 5 februari så då förstod jag att det var sant.
Då bodde redan familjen i Törnevik, vackert beläget vid en vik av Järnlunden. Pappa, Axel Svensson, hade tagit över affären där 1922 och den drev han ända fram till 1965. I dag har själva affärslokalen bevarats som ett museum.

Vimmel av folk
Här växte Iréne upp tillsammans med bröderna Göte och Göran och från 1942 Martti från Finland. Det var ett ständigt vimmel av folk som gick ut och in i affären.
- Pappas stående rop var: "Ester, sätt på kaffepanna!" Det roligaste tyckte vi var när luffare Hermansson var där och sjöng och spelade på bricka. Man fick välja på "en relischöser låt eller e slagdänge".
Den tidens Törnevik var en livlig ort med flera lantbruk, sågverk, kvarn, affär, båttrafik och fullt med ungar.
- Det var så mycket barn. Och man kände att man kunde gå in var som helst och sitta ner och insupa atmosfären. Jag upplevde det som en stor trygghet. Och folk var rättskaffens. Under hela tiden min far hade affären så var det aldrig något snatteri.

Goda hjärtats klubb
På sommarkvällarna lekte barnen kurragömma i sågen och kvarnen. Lite farligt kunde det nog vara när Irénes bröder klättrade upp på stabbarna med virke, men ingen ramlade ner.
- Vi hade ständigt något på gång. Vi var väl sju-åtta flickor som bildade en förening: "Det goda hjärtats klubb".
Idén kom från tidningen Husmodern som uppmanade dem att hjälpa barnen i familjer där pappa låg ute i beredskap; det här var ju under kriget.
Flickorna satte genast igång att köpa dockor och sy kläder till dockorna. Till jul hade de en hel låda att skicka till en familj i Hoting i Ångermanland. Pappa Axel kompletterade lådan med ljus, kaffe och lite karameller. Sen frågade han: "Hur har ni tänkt betala för frakten då?"
- Frakt? Det hade vi ju inte alls tänkt på. Men mamma sa: "Vi kan ha en utställning här." Sen bakade hon bullar och brysselkex och tanterna kom hit och tittade. Sen satte mamma fram en skål för frivilliga bidrag och så fick vi ihop till frakten.

Världens gulligaste fröken
1935 började Iréne första klass i Tignemåla skola, bland annat tillsammans med bästisen Inez Eklöf.
- Vi hade en fröken som hette Lilly Stjärne och som kom från Torpa. Hon var ju världens gulligaste fröken och då tänkte jag att sådan ville jag bli. Hon sjöng så bra och spelade orgel så bra. Och vi fick spela teater och ha så mycket roligt. Hon gjorde allt så högtidligt och fint och vackert. Så hela skolan var en lyckoperiod för mig.
I "storskolan" fick Iréne Emil Falk som lärare. En hedersman som lyckades med konststycket att undervisa 3-4-5-6:an samtidigt utan tillstymmelse till oro och bråk. I dag är även Tignemåla skola museum med vackert nötta men garanterat ovandaliserade bänkar från 1878.

Böner skyddar
Den kristna tron har hela tiden funnits där i bakgrunden hos Iréne. Farmor Nanny som bodde i Skeda var viktig när det gällde den biten.
- Hon var så klok och förståndig och hade en så självklar och naturlig Gudstro. Hon sa: "Böner skyddar både människa och hus och hem". Och vi bad också mycket; i skolan var det morgonbön och bön till maten och sen välsignelse innan vi skulle gå hem.
Varje söndag var det söndagsskola i Hulta missionshus. Det var självklart för de flesta ungar även om man tillhörde Svenska kyrkan. För Iréne var det aldrig något motsatsförhållande.
- 1942 konfirmerades Inez och jag i Tjärstads kyrka. Men samtidigt gick vi i bibelskola i Hulta missionshus; så vi vart infödda ekumener kan man säga.

Det kom ett brev...
Missionsförsamlingen hade också en juniorförening som leddes av Rut och Maja Isaksson i Nyhagen. Där flätade de korgar och sjöng och hade roligt. Det var efter ett läger med juniorföreningen i Hulta som Iréne fick det där brevet den 12 april 1943.
- Jag hade fyllt 15 år och mamma kom med ett gult brev med främmande stil på. Det var skrivet av en stilig pojke från lägret som hette Stig Lundberg. Han undrade om vi kunde brevväxla. Sen skrev vi ständigt till varandra i sex år...
1949 gifte sig Iréne med sin Stig och de har nu varit gifta i snart 55 år. Men där är vi inte riktigt framme än i vår berättelse. När hon var 15 år började Iréne på Mariannelunds Praktiska Skola i Småland. Där var det hårt plugg som gällde men Iréne trivdes ändå och lyckades med bedriften att redan efter 1,5 år ta realexamen som privatist i Nässjö 1944.
Sara Lidman, den blivande författarinnan, gick samtidigt i Mariannelund. Hon tog studenten på två år och var beundrad primadonna när det spelades teater på skolan.

Plugg till småskollärare
Efter Mariannelund sökte Iréne in till det nyöppnade småskoleseminariet i Norrköping. Där gick bara två klasser och det var en familjär stämning med rektorn Anna Edman i spetsen.
- Det var två år. Jag spelade mycket kyrkorgel och sjöng i kör. Vi hade så roligt.
1947 kunde Iréne gå ut som nyutbildad småskollärare och precis samtidigt gick Stig ut som folkskollärare i Linköping; det var dags att ge sig ut i arbetslivet.
Första jobbet blev på Tanneforsskolan i Linköping. Visst var det kämpigt, minns Iréne, att komma som 19-åring och ta hand om en stor klass. Men trevliga kollegor och en hjälpsam rektor gjorde att hon ändå minns året med glädje.

Till Hägerstad
Fast Iréne längtade ut på landet.
- Då blev det en plats ledig i Hägerstad. Det var nuvarande dagiset Solrosen som då var skola och lärarbostad. 1-2:an gick i samma klassrum, det var så snälla och trevliga barn.
Eftersom skolan låg intill kyrkan och det ibland var begravningar på lördagarna (man gick förstås i skolan även på lördagar) så lärde Iréne barnen att alltid stanna, ta av mössan och buga för likbilen.
- En vintereftermiddag skulle tre pojkar gå hem och jag påminde dem om hur de skulle göra när de mötte likbilen. Ja, ja, vi ska ta av oss mössorna och buga, sa pojkarna. Efter en kvart tittar jag ut genom fönstret och får se tre pojkar alldeles stelfrusna med avtagna mössor. Jag sa: Men kära barn varför står ni här och fryser? Jo, de har ju ställt kistan här och de går ju aldrig in någon gång... Då fick jag lite dåligt samvete.

Fyra pojkar små...
Vid det här laget hade Stig fått jobb som lärare i Kättilstad. Den unga familjen bodde först i Hägerstad men 1950 byggdes ett hus som lärarbostad i Kättilstad. Där flyttade de in och där bor de fortfarande.
Barnen kom i rask takt: Magnus 1950, Svante 1953, Sverker 1954 och Mats 1956. I ungefär 13 år var Iréne hemma på heltid med sina pojkar innan hon började jobba igen på Rimforsa skola där också Stig jobbade.
- I dag träffar jag rätt som det är gamla elever från både Hägerstad och Rimforsa och det tycker jag alltid är så roligt.
Men det fanns annat som drog: musiken! Redan när Iréne var liten köpte pappa Axel ett piano. Första pianolärarinnan var förstås den älskade Lilly Stjärne. Iréne lärde sig snabbt och när hon kom upp i Emil Falks klass fick hon alltid spela psalmerna på orgel eftersom Falk inte kunde spela själv. När sen Lilly inte tyckte att hon hade mera att lära ut så fick Iréne cykla in till Rimforsa och spela för Ester Samuelsson.

Spela i kyrkan
Sen dess hade Iréne spelat mycket och gärna och när den gamle kantorn i Kättilstad skulle sluta sin tjänst så vände sig prosten till Iréne.
- Sten Brogren frågade mig om jag ville spela i kyrkan. Det tyckte jag ju var roligt. Men då ville jag ha en kantorsutbildning först. Så jag satte fart.
1959 började hon spela för domkyrkoorganisten i Linköping. Hon läste harmonilära på Hermods och övade flitigt på kyrkorgeln i Kättilstad. Fast speciellt poppis i hemmet var det knappast. Fyraårige Mats avskydde när mamma övade gregoriansk kyrkosång.
- Det var inget roligt år. Stig fick natta pojkarna varenda kväll och jag satt där och tragglade. Men sen fick jag reda på att Post-Edvins dotter Lilian också skulle ta kantorsexamen. Det var ju räddningen. Vi hjälpte varandra med gehörsövningar och annat och 1960 klarade vi examen.

Kantor Iréne
Under nio år jobbade hon både som lärare och kantor. Men en bit in på 70-talet slogs kantorstjänsten ihop för Kättilstad, Hägerstad och Oppeby. Då blev det för mycket med skolan också och Iréne blev kantor på heltid med allt vad det innebär av orgelspelande och att leda körer.
1992 avtackades Iréne som kantor och blev pensionär. Nog för att hon har fullt upp ändå. "Mitt-på-dagen-träffar" för pensionärer har hon varit med och arrangerat i åratal. Och syföreningen gick hon med i redan 1950 och har varit sekreterare i 23 år; "jag tycker ju det är så roligt att skriva".

En ny tid
För att inte tala om barnen, sonhustrurna Heléne, Marianne och Titti och barnbarnen Fredrik, Rikard, Madeleine, Clara och Emma.
- Allt har ju sin tid och nu är det som om Stig och jag har fått en ny tid. Vi har fem barnbarn och det är så sagolikt roligt.
Man måste ta fram och komma ihåg allt möjligt man varit med om och man minns mer än man tror. Det är ju inte klokt att livet går så snabbt.
Nej, inte var det så hemskt länge sen som hon sprang omkring där hemma i Törnevik. Visst går det fortfarande att höra luffare Hermansson spela "e slagdänge" på bricka och pappa ropa: "Ester, sätt på kaffepanna!", om man lyssnar riktigt noga.