Kalman Bodjo är en välkänd profil i Kinda. Speciellt sen han under många år drivit cafét i Horn och pizzerian i Rimforsa.
- Vi flyttade till Kisa den 7/7 -77, berättar Kalman. Så det blir precis 30 år i år.
Sen 1979 bor familjen i ett vackert, gult trähus på Kvarngatan. Precis bredvid den gamla stenbron över Talusaån.

Krokig väg till Kisa
Men vägen till Kisa har varit minst lika krokig som Talusaån och det skulle egentligen kräva en bok tjock som en tegelsten för att få med allt. Det märker man när Kalman börjar berätta.
- Jag är född i Ungern 1942. Men i den del som sen hamnade i Jugoslavien. Herrarna delade ju upp landet...

Fiskare vid Donau
Kalman växte upp i Gombos (Bogojevo på serbiska), en på den tiden nästan helt ungersktalande stad som numera ligger i nordligaste Serbien. Fadern var yrkesfiskare vid den stora floden Donau och fiskade mal, karp, gädda och gös.
Kommunismens maktövertagande förändrade samhället totalt. Inga bönder fick äga mer än 17 hektar mark, allt annat konfiskerades.

Staten tog över
Kalmans far blev statligt anställd fiskare och fick inte själv sköta sina affärer. Det gav ett agg till kommunismen som gick i arv till Kalman. Men mer om det senare.
- Vi var åtta barn, så vi hade det inte lätt, säger Kalman. Jag säger ärligt: vi var fattigast i hela samhället. Därför älskar jag Sverige; jag är nästan mer svensk än svenskarna.

Fisk och potatis
Kalman minns en uppväxt som var hård på många sätt.
- Vi hade inte mycket att äta. Det var fisk och potatis tre-fyra gånger i veckan. Men faktum är att jag fortfarande älskar fisk. Jag köper det på torget varje vecka.

Upp klockan tre
Till skolan fick han traska fyra kilometer varje dag i dåliga kläder och dåliga skor i ett klimat som vintertid är ungefär lika kallt som i Sverige. På skolloven fick han hjälpa pappa med fisket.
- Då var det att gå upp tre varje morgon. Sen hade man kanske två mil att gå hem efteråt och bära 10-15 kilo fisk i ryggsäcken. Jag minns än hur tungt det var och hur remmarna skar in axlarna på mig.

Fem år i skolan
Det blev bara fem år i skolan för Kalman. Men sen började livets skola. Listan över Kalmans alla yrken är lång som en telefonkatalog. Han har skördat majs, grävt sand vid Donau, jobbat i hampafabrik, gjutit betong, murat, snickrat, jobbat i kvarn. Och så vidare.
1964 gifte sig Kalman med sin Elisabeth. De fick sonen Tibor och dottern Katalin medan de fortfarande bodde i Jugoslavien och skulle senare få dottern Maria.

Ville bort
Men i slutet av 60-talet började Kalman känna alltmer att han ville bort från Jugoslavien.
- Jag tyckte ju inte heller om kommunismen. Jag sa: om jag nu måste betala medlemskap så gör jag det mycket hellre till kyrkan, för jag är katolik.
En gång ville han väldigt gärna gå en viss utbildning men blev nekad.
- Jag sa: varför får jag inte det? De sa: är du med i partiet? Nej. Då får du inte gå. Då blev jag sårad och tänkte: då sticker jag härifrån.

Till Tyskland
Just då sökte den tyska industrin arbetare med ljus och lykta. Kalman lyckades få utresetillstånd genom att ange sig som arbetslös fast han faktiskt hade arbete.
Han satte sig på tåget och reste ensam till staden Breckerfeld i Tyskland för att jobba på en fabrik som gjorde fällor, "allt från råttfällor till fällor för elefanter".

Mot Australien
Sen följde några turbulenta månader. Han lyckades få familjen till Tyskland. De ansökte om tillstånd att emigrera till Australien och fick ja. Under väntan på inresetillstånd fick Kalman jobb på en fabrik i Aschaffenburg.
Men 1970 fick de besök av Kalmans bror som flyttat till Västervik och gift sig med en svenska. I stället för Australien packade de in sig i deras lilla Saab och följde med till Sverige.

Skeptisk polis
De blev först avvisade till Tyskland eftersom de dumt nog angav att de saknade pass (de trodde det skulle vara lättare att få uppehållstillstånd då). Men snart reste familjen till Sverige igen, den här gången med pass.
I Västervik var Bengt Edberg, pappa till tennisstjärnan Stefan, polis och han var först skeptisk mot Kalman.
- Han trodde inte att passet var äkta och rev sönder det.

Jobb på Slip-Naxos
I Västervik sökte sandpappersföretaget Slip-Naxos personal och Kalman fick ett intyg att han var välkommen dit. Kruxet var att han var tvungen att åka hem till Jugoslavien och söka arbetstillstånd därifrån. Han fick skjuts av Edberg som nu insett att Kalman inte var någon skummis.
- Han körde mig ner till färjan i Trelleborg. Och han sa: välkommen tillbaka!

Tillbaka i Sverige
Efter tre månader fick Kalman äntligen visum och arbetstillstånd och kunde förenas med familjen som stannat kvar i Västervik.
- Jag kom till Västervik den 13 oktober 1970. Vi fick en lägenhet och fick jobb på Slip-Naxos. Jag hade bara 1 300 kronor i månaden och hyran var på 800 så det blev inte mycket över. Å andra sidan kostade en långfranska bara 98 öre...
Familjen blev kvar i Västervik till 1977. Då hade både Kalman och Elisabeth hunnit jobba på Electrolux och Kalman dessutom gått en utbildning till plåtslagare.

Till Kisa 1977
Det var den sommaren de för första gången besökte Kisa. Med sina berg och dalar och kyrkan uppe på höjden.
- Elisabeth sa: Gud vad likt Breckerfeld. Här skulle jag vilja bo, berättar Kalman.
Så blev det också. Kalman fick jobb som svetsare på Köleforsverken. När det sen gick i konkurs började han på pappersbruket där Elisabeth redan fått jobb.

Pizzabagare
Men Kalman har alltid varit pigg på något nytt. Så när en kompis skaffade en pizzeria i Västervik och behövde en kompanjon så slog han till. Men det var ingen guldgruva och efter ett år stod Kalman arbetslös hemma i Kisa igen.
- Då läste jag en annons i Kinda-Posten, att de sökte en bagare i Horn. Jag åkte dit och sa: det är lika bra att ni säljer det. Men de sa: det är inte så lätt, vem skulle vilja köpa det? Jag sa: jag. Jag åkte hem till Elisabeth och sa: jag har köpt ett bageri. Du är inte klok sa hon, vem ska baka? Det ska vi, sa jag.

Fiket i Horn
Fiket döptes till Café de Paris och gick riktigt bra, tycker Kalman. Familjen drev det mellan 1986 och 1990, när Kalman fick en propp i benet. Det gjorde smörgåstårtor, kakor och semlor.
- Ja, jag vill faktiskt inte äta semlor längre, säger Elisabeth. Jag fick nog då.

Bella Donna
Men i Kalmans bakhuvud fanns drömmen att öppna en pizzeria. Han undersökte först lokaler i Kisa men fick till slut napp i Rimforsa. Där byggde han om gamla polisstationen till Pizzeria Kalman, senare omdöpt till Bella Donna.
1990 slog restaurangen upp portarna och han drev den till 2004 när den såldes. Sen fick han äntligen tid att känna sig som riktig Kisabo.
- Ja, jag vill inte flytta. Jag har ju jobbat så mycket och bara sovit här. Så det är först nu som vi verkligen känner att vi bor här.

Bina bästa vänner
Bredvid huset har han sina bikupor. Det var faktiskt ägaren till den där kvarnen som Kalman jobbade i i sin ungdom som lärde honom biodling.
- Gubben hade över 100 samhällen. Nu är det andra året som jag håller på. Jag har fem samhällen men tänker gå upp till tio. Bina är mina bästa vänner...

Katolik i Kisa
Kalman är fortfarande starkt troende katolik. Men han går lika gärna i Kisa kyrka och tycker inte det är så stor skillnad.
I Gombos har han inte varit på elva år. Syskonen finns utspridda i över världen, i Sverige, Australien, Makedonien. Och Elisabeths föräldrar bor numera hemma hos dem på Kvarngatan.

Gombos hemsida
Fast helt bruten är inte kontakten. Det visar sig när Kalman sätter sig vid datorn. Där går han in på Gombos hemsida varje dag och läser på ungerska om vad som hänt i den gamla hembygden.
Men Kalman Bodjo ångrar inte att gav sig av från Gombos den där gången för snart 38 år sen.
- Nej, för då skulle jag ha haft lika fattigt som förr. Jag lyckligt lottad. Jag har nått det mål jag ville nå.