Jan Staaf tänkte aldrig bli polis. Hans far Egon arbetade som polis, och det gav honom ingen längtan efter yrket.
- Det var snarare tvärt om, att jag tänkte att "polis ska jag aldrig bli", säger Jan Staaf.
Men det blir inte alltid som man tänkt sig, och nu är Jan Staaf utredningsledare i Östergötland för de allra grövsta brotten i länet.
- Jag utreder de värsta hemskheterna som mord och dråp. Och även om man får se mycket elände så är det fascinerande när man kan lösa brotten. Man lär sig att inte ta med sig jobbet hem, när jag stänger kontorsdörren så är de tankarna borta.

Ovanligt med mord
Och även om mord är ganska ovanligt i Östergötland så har han att göra.
- Varje år begås cirka 100 mord i Sverige i vi har några varje år. Hittills i år har det varit lugnt, det har varit några mord, men det har inte drällt av dem. Sådant där går ju upp och ner, säger Jan Staaf.
Han arbetar tillsammans med en grupp av poliser med att utreda brotten.
- Det är som i Beck-filmerna ungefär. Fast vi använder inte samma metoder, säger Jan och skrattar.
Jan tänkte från början bli yrkesmilitär, men efter lumpen kände han att det militära inte var något för honom.
- Så sommaren efter lumpen fick jag fundera om och tänkte "Vad fasen ska jag göra med mitt liv?". Så jag sökte till polishögskolan i Stockholm. Och jag trivs ypperligt med mitt jobb, så det var ju ett bra val, säger Jan.

Uppväxt i Kisa
Jan är uppväxt i Kisa och trivdes bra med att bo där, även om han sällan kommer dit nu för tiden, eftersom han bor med sin fru och sina två tonårsdöttrar i Ljungsbro utanför Linköping.
- Jag är i Kisa alldeles för sällan nu, kanske två gånger om året. Vi brukar försöka locka hit mamma och pappa i stället.
Man han tycker att Kisa var en bra plats att växa upp på.
- Det var lugnt och trevligt. Mina barn brukar säga "Hur kunde du stå ut med att växa upp där?", men det var ett bra ställe att växa upp på.
Men förutom jobbet som polis fanns det tidigare ett stort intresse i Jan Staafs liv, som tog upp mycket tid. Gången.
- Jag höll på med gång i massor av år, från 1974, när jag var tolv år gammal, till 1998.

Gång av en slump
Att det blev just gång som blev Jans sport var också det mest en slump.
- Jag provade på massor av sporter i sportklubben i Kisa, jag åkte skidor, spelade fotboll och orienterade. Och så testade jag gång. Det är en annorlunda sport, men det gick bra för mig, och allt som det går bra i blir ju kul. Mitt första gångpass gick jag med min kompis Peter Karlsson, och honom gick det bra för inom fotbollen, men för mig blev det gång, säger Jan.
Och gång fortsatte Jan alltså med i 24 år.
- Det är ju en sådan sport som man kan hålla på med länge, till skillnad från till exempel fotboll.
Han håller med om att gång är en ganska udda sport.
- Men är man inne i det ser man närheten till till exempel maratonlöpning. Den som har bäst kondition och uthållighet vinner. Det finns bara ett till moment i gången med steget.

Uthållighet och träning
Och eftersom man i de internationella klasserna tävlar i två eller fem mil måste man vara uthållig och träna mycket.
Att Jan snabbt kom att tillhöra eliten inom gång gjorde också att han lämnade Kisa-klubben relativt snabbt.
- Det fanns ju inte tillräckligt mycket resurser där, jag skulle ju ha spräckt deras budget på en gång med mitt resande.
Redan efter att ha hållit på några år med gången fick Jan ut och resa på stora tävlingar.
- Det var otroligt, man fick se så många länder. Det bidrog väl också till att jag fortsatte med gången, denna plågsamma, slitsamma idrott. Redan efter fyra-fem år fick jag åka till Polen och Tyskland på tävlingar. Och när man reser mycket blir det ju som ett sug efter att komma i väg igen, man packar väskorna igen direkt när man kommit hem.

Två OS
Att han tillhörde eliten inom gång gjorde också bland annat hann han vara med på två OS, i Korea 1988 och i Atlanta i USA 1996.
- Det var jättekul. Jag är verkligen avundsjuk på dem som ska vara med i år. Man är som en jättefamilj som åker iväg och har kul ihop. Man blir ett "team Sverige" som engagerar sig i varandra över de olika idrottsgränserna.
Och att OS är stort finns det ingen tvekan om.
- Det är verkligen en jätteapparat. Det finns ju tusentals människor som är där, förutom dem som tävlar. Jag besökte en av mina sponsorer i journalistbyn en bit bort en gång under OS, och den var ju minst lika stor som vår idrottsby. Det är häftigt att se.
Jan får tänka länge innan han kommer på sitt bästa minne från ett OS.

Mäktigast i USA
- Det mäktigaste var invigningen i Atlanta när de skulle tända OS-elden. Den ena kända amerikanska idrottsstjärnan efter den andra sprang med elden. Den siste fick man inte se först, men sedan kom en strålkastare och så kom han. Det boxaren Muhammed Ali, som lider av parkinssons sjukdom, som kom darrande med elden. Det var häftigt.
Kontrasterna tycker han också var roligt med OS.

Roligt med kontraster
- På en av invigningarna tågade vi i Sverigetruppen i våra vita kläder. Vi har väl lite stela men flotta. Och framför oss tågade truppen från Swaziland, klädda i djurhudar. Det är kul kontraster helt enkelt, och det är ju det som är det roliga med OS.
Men trots att han tävlade så mycket kunde han aldrig ägna sig åt sin sport på heltid.
- Det finns inte pengarna inom gång så att man kan leva på det. Det är ingen stor publiksport här i Norden. Men i medelhavsländerna till exempel är det en stor publiksport. Där spärrar man av hela centrum på städerna och så får man gå inne i stan med kravallstaket och det är fullt av folk som tittat på. I Sverige får man tävla i något industriområde i utkanten av stan.

Mycket tid
Och att ligga på topp inom en uthållighetssport tar mycket tid från annat.
- På den tiden tränade jag ett par timmar om dagen, och så skulle man kombinera det med familj, kamrater och jobb. Jag hade tur som hade en familj och en arbetsgivare som ställde upp.
Och 1998 slutade Jan alltså med gången.
- Jag var inte motiverad längre. Både jag och min lagkompis bröt EM i Budapest. Och då blev jag faktiskt uppmärksammad i tv, vi blev nämligen med i TV4-sportens Kanon och Kalkon. Det är ju alltid något, även om man blev kalkon, säger Jan och skrattar.
Numera joggar Jan någon gång ibland och lyfter hantlar för att hålla sig i form.
- Det är mycket mer behagligt. Jag lufsar runt, och kan stanna och lukta på blommorna som Ferdinand om jag vill det, och sedan lufsa vidare.

Saknar inte gången
Och han saknar inte gången.
- Det är skönt att slippa det, till exempel när det blåser kallt och regnar. Jag tänkte ofta då "vad håller jag på med?" Men vill man bli bra på något så måste man träna. Jag tror min familj tycker det är skönt att jag har slutat också, även om de inte säger det. Om man till exempel skulle åka till Kolmården en dag så hade jag alltid i bakhuvudet att "när fasen ska jag hinna träna?" Det är skönt att slippa, även om man blir världsmästare på planering.

Tränar sina döttrar
Men Jan har inte lagt av helt med idrotten. Hans två döttrar, 13 och 17 år, tränar friidrott, och Jan är aktiv som ledare i deras klubb.
- Flickorna är sprinterlöpare och jag tränar dem. Det är jättekul, även om det kanske är lite konstigt att gå från gång till att bli coach i en av de snabbaste idrottsvarianterna.