Min mamma Dagny Augustinson, född Jacobson i Långebro, 1909-1968, var endast två år, när hon var med på avskedsfesten för sina sysslingar och fars kusiner, men berättelsen om den svåra familjetragedin följde alltid mamma genom livet och årligen, i mitten av april, påminde hon oss om olyckan.
Aina Brogren-Gustafsson, i Långebro, 1906-2000, brorsdotter och kusin till de omkomna, hade, under hela sin levnad, katastrofen i livligt minne. Hon hade också tydliga minnesbilder av sina mostrar, morbröder och kusiner och kunde berätta detaljer från såväl avskedsfesten som om kusinernas glädje, förhoppningar och reflektioner de sista dagarna före utvandringen.

De omkomna var Sigrid f. Brogren, f. 1881 och Ernest Danbom, f. 1877 med sonen Gilbert, f. 1911, samt Alfrida f. Brogren, f. 1872 och Anders Andersson, f. 1873 (bördig från Årtesmåla) med barnen Sigrid, f. 1900, Ingeborg, f. 1902, Ebba f. 1905, Sigvard f. 1907 och Ellis f. 1910.
Sigrid Brogren emigrerade från Långebro, Horn, till USA 1905 och reste tillsammans med sin syster Susanna Zachrisson och hennes familj, som var hemma på besök i Sverige. I Amerika träffade hon kindabördige Ernest Danbom, som hon gifte sig med i Iowa den 30 november, 1910. Året efter reste de hem till Sverige på bröllopsresa och i Långebro föddes sonen Gilbert den 16 november, 1911.

När man var hemma anordnades i Långebro, en försenad bröllopsfest, men också avskedsfest med deltagande av släkt och vänner. Modern, Anna Brogren, som var djupt troende tillhörde Horns Församlings Missionsförening och även vännerna där inbjöds. Totalt var det 65 personer som deltog i festligheterna. Med Ernest Danboms kamera förevigades kalaset.
Det var ju avskedsfest, inte bara för de hemvändande, utan också för Sigrids syster Alfrida och hennes familj. Den vältalige Ernest var ombud för Hvita Stjernlinjen och lyckades värva sin svåger Anders och svägerskan Alfrida, jämte deras fem barn att följa med på färden. De avvecklade lantbruket i Kättestorp, Kisa, och flyttade hem till Långebro, där de fördrev tiden med att lära sig sitt nya lands språk. Väl anlända till Amerika var det tänkt att de skulle arbeta på familjen Danboms fruktfarm i Turlock, Kalifornien.

Många tal hölls och sång och musik präglade bröllops/avskedshögtiden. En sångerna som sjöngs var:
"När gråtande vänner mig säga farväl, Och döden med skuggor betäcker min själ; Och nattliga böljorna brusa och slå, Och svallande böljorna börja mig nå.
Jag fruktar dock ej, ty till Hemmet jag går, Där sorgen och döden ej nånsin mig når, Och Jesus min vän som jag älskade här, Han hviskar mig sakta: Haf tröst jag är när.
Och sist, när jag stiger i dödsfloden ner, När lampan blir släckt och ej lyser mig mer, Jag fruktar dock ej, ty min Jesus då skall, Mig bära helt trygg genom böljornas svall."
Det är en sång ur Svenska Missionsförbundets sångbok som, i efterhand, nästan upplevdes som ett profetiskt budskap och som sedan kom att finnas med i dödsannonsen. Dessutom hade Sigrid Danbom skrivit just de verserna i sin dagbok ombord på Titanic, samma dag som katastrofen inträffade.