Ja, det är nog få som har missat hans helröda utstyrsel och karaktäristiska insamlingsbössa genom åren. I hela 23 år har han, varje fredag och lördag, cyklat från bostaden i Valla för att på innerstadens gator skramla för bättre behövande. Samtidigt, med en hel drös av utbildningar i ryggen, har han varit, som han själv kallar det, räddningstjänstens förlängda finger vid mängder av incidenter, något som har gjort att många Linköpingsbor kommit i kontakt med Eriks hjälpande hand.
– Omräknat till timmar har jag samlat in pengar i 13 100 timmar ungefär, och det har blivit en ren vanesak genom åren. Genom att hjälpa andra, särskilt de som har det svårt, känner jag att jag har gjort något vettigt, och det är väl det som gör att jag har fortsatt, berättar Erik och fortsätter:
– Att Linköpingsborna känner till mig är bara bra, då vet de att jag alltid har lite nödutrustning på mig ifall någonting skulle hända, och då kan jag alltid hjälpa dem så gott det går innan räddningspersonalen är på plats. Det är därför jag har skumgummiskydd på mina byxor så att jag kan gå ner på knä om det skulle behövas.
För 80 år sedan föddes han här, i Linköping, men redan två år senare flyttade familjen till Norrland, vilket hans icke östgötska dialekt vittnar om. Hans far var provinsialläkare i Skellefteåtrakten och modern, som till stor del inspirerat Erik, engagerade sig bland annat ideellt, med klädinsamlingar, i samband med andra världskriget. Redan som litet barn kom han därmed i kontakt med välgörenhetsarbete, något som med största sannolikhet sådde ett frö hos Linköpingseldsjälen.
– Även pappa var likadan, han jobbade ideellt på ett vilohem för utkastade kvinnor, och mina föräldrars engagemang har suttit kvar i mig sedan dess, så det kanske är lite genetiskt betingat ändå.
Konstruktionskontoret
Med en vilja att jobba med bilar, ”som de flesta killar i den åldern”, menar Erik, återvände han till hemtrakterna och yrkesskolan i Mjölby. Därefter har han jobbat på bilverkstad, kört taxi och utbildat sig till vägsamarit, men det var utbildningen på Stockholms tekniska institut som gjorde att han till sist hamnade på Saab, där han kom att jobba på konstruktionskontoret ända fram till pensionsdagen.
– Tiden på Saab var jättebra, jag lyckades med att inte vara sjukskriven en enda dag, och man uppskattar ju inte hälsan förrän man en gång har förlorat den. Skämt åsido, jag har alltid trivts här i Linköping, det måste jag säga, berättar Erik.
En tjänst
Hur kommer det sig då att han gick ut på gatan med insamlingsbössan för allra första gången? Jo, som medlem i Linköpings Röda Korskår, som föreningen hette på den tiden, fick han en förfrågan om att hjälpa till med insamlingsarbetet. I samband med detta tillträdde han som kassör, och valde att skaffa fram bössor, och tillhörande plakat, för att ge sig ut på gatan, och sedan dess har han ”malt” på under åren, och samlat in en smått otrolig summa pengar.
– Jag är ju ensamstående, så jag har ju ingen familj att ta hand om, så lika gärna som att sitta hemma och ha det tråkigt kan jag ju ge mig ut, träffa människor, och göra något vettigt utav det. Det bästa med Röda Korsets insamlingar är att det hjälper andra. Hjälp ska brukas, inte missbrukas, tyvärr är det ett problem, fastslår Erik.
En miljon till
För nära tio år sedan blev Linköpingsprofilen utsedd till ”Årets Östgöte” av Sveriges Radio Östergötlands lyssnare, något som gav honom ytterligare motivation till att fortsätta hans arbete. Sedan dess har han samlat in nära en miljon kronor ytterligare, och, som ni säkert förstår, gjort stor skillnad för många människor runt om i världen.
– Det var en rolig utmärkelse att få, för det var ju folk i massorna som röstade fram mig, så det är hedrande.
Hur länge Erik Qvarnström kommer att fortsätta att sprida glädje och trygghet på Linköpings gator kan han inte svara på, men än så länge har han inga funderingar på att bryta den minst sagt goda vanan.
– Får man bara vara frisk kommer jag definitivt att fortsätta, det är ända hindret, och att ha samlat in två miljoner kronor för Röda Korset tror jag inte är speciellt vanligt. Det bästa är att man vet att pengarna hjälpt de som behöver hjälpen mest, avslutar eldsjälen.