Min mamma Dagny Augustinson, född Jacobson i Långebro, var endast två år när avskedsfesten för hennes sysslingar och fars kusiner ägde rum hos modern, svärmodern och mormodern, Anna Brogren och hennes son Axel och sonhustru Hilda, den sistnämnda också syster till Anders Andersson.
Berättelsen om den svåra familjetragedin följde alltid mamma genom livet och årligen, i mitten av april, påminde hon oss om olyckan.

Ryktet spredsAina Brogren-Gustafsson, född 1906 och död 2000 hade, under hela sin levnad, såväl avskedsfesten som katastrofen i livligt minne.
"Det hade ryktats några dagar att en fartygsförlisning hade inträffat, men i vår familj levde vi i ovisshet. I de svenska tidningarna förekom, till en början, motsägelsefulla uppgifter och det var inte heller klarlagt om några svenskar omkommit."
Hon kom väl ihåg den dagen när fadern varit i Årtesmåla och hämtat posten och läst tidningarna och förstått att hans systrar, svågrar och syskonbarn hade omkommit. "Det var solförmörkelse just den här dagen, så det var en overklig stämning ändå. När vi fick se pappas ansikte såg vi att någonting hemskt hade inträffat, han var vit i ansiktet och fick inte fram ett ord. Så visade han tidningarna och vi förstod. Mamma fick en svår chock och måste hjälpas in och blev sängliggande vid beskedet att tio nära anförvanter omkommit. Några dagar senare kom den slutliga bekräftelsen om att de verkligen varit ombord på Titanic."

Bröllopsresa
Från Långebro Västergård hade tidigt tre syskon till min morfar utvandrat och ungefär samtidigt deras kusiner Susanna och Sigrid Brogren.
Sigrid hade träffat amerikanske medborgaren, men med svenska rötter, Ernest Danbom, jordbrukare, fruktfarmare och emigrantvärvare från Stanton i Iowa och ingått äktenskap där 30 november 1910. 1911 bestämde de sig för att resa på bröllopsresa på ett år till Sigrids föräldrahem. I Långebro föddes deras son Gilbert den 16 november 1911.
Emigrantvärvare
Systern Susanna, som utvandrat till Des Moines, Iowa 1894 hade gift sig med Anders Zachrisson, bördig från Lövdalen i Horn, och hon och Sigrid Brogren hade talats vid om att försöka få sin syster Alfrida, kallad Frida, Brogren och gift Andersson, bosatt i Kättestorp, Kisa att med sin familj följa med på återresan till USA.
Ernest Danbom, som var en vältalig emigrantvärvare, fick familjen intresserad och det bestämdes att de skulle följa med för att bosätta sig på Ernest och Sigrid Danboms fruktfarm i Turlock, Kalifornien. Lantbruket avvecklades och familjen flyttade hem till Axel och Hilda Brogren, som var bror respektive syster till Frida och Anders, i väntan på överresan. Man passade på att lära sig lite engelska och få lite insikter i det land som de fem barnen skulle växa upp i.

Spännande äventyr
För barnen var det givetvis ett spännande äventyr, som man såg fram emot, men för snart 70-åriga mormor Anna Brogren i Långebro och farmor Lovise Andersson, Årtesmåla var det sorgliga dagar och man befarade att aldrig mer få träffa barn och barnbarn.

Då Sigrid och Ernest Danbom gift sig i Amerika hade man inte haft någon bröllopsfest och en försenad sådan slog man ihop med avskedsfest för de tio släktingarna jämte Anna Nysten. Till festen inbjöds även medlemmar ur Bränntorps Missionsförening, som familjen tillhörde.
Många tal hölls och sång och musik präglade bröllops/avskedshögtiden.
En av sångerna som sjöngs var:

När gråtande vänner mig säga farväl
Och döden med skuggor betäcker min själ;
Och nattliga böljorna brusa och slå
Och svallande böljorna börja mig nå

Jag fruktar dock ej, ty till Hemmet jag går,
Där sorgen och döden ej nånsin mig når,
Och Jesus min vän som jag älskade här
Han hviskar mig sakta: Haf tröst jag är när.

Och sist, när jag stiger i dödsfloden ner,
Och lampan blir släckt och ej lyser mig mer,
Jag fruktar dock ej, ty min Jesus då skall
Mig bära helt trygg genom böljornas svall.

(En sång ur Svenska Missionsförbundets sångbok, i efterhand, nästan upplevdes som ett profetiskt budskap och som sedan kom att finnas med i dödsannonsen. Dessutom hade Sigrid Danbom skrivit just de verserna i sin dagbok ombord på Titanic, samma dag som katastrofen inträffade.)

JungfrufärdDet berättas att Danbom, vid avskedsfesten livfullt berättade om Amerika, om den båtfärd man skulle bege sig ut på och såväl fartygets som rederiets kapacitet och stabilitet. Titanic, som skulle ut på sin jungfrufärd, ansågs ha mycket hög standard även i tredje klass. Familjerna Andersson och Danbom var välbärgade, men det var ändå aldrig tal om att resa i annat än tredje klass. En enkel biljett från Göteborg via Southampton till New York kostade, enligt familjens kvarlämnade anteckningar, 181 kr per person.
Färden från Lånebro gick med hästskjuts till Eksjö, varifrån man åkte tåg till Göteborg och därifrån vidare med båt till England.

Svår storm
Den 9 april 1912 skrev Sigrid Danbom hem till sin familj i Långebro:
"Älskade mamma och Hilma samt Axel med familj
Guds nåd och frid med oss alla.
Vi kommo lyckligt och väl fram i går kväll klockan 5 då vi fingo mat och stannar på ett hotell. Fick en mycket stor båt öfver Östersjön, den bästa jag någonsin sett. Han var mycket mer än dubbelt så stor som den vi reste på hem.
Men stormen var ganska svår - jag har aldrig varit med om värre. Men det gick lyckligt igenom allt. De var ju så sjuka allihop så Gilbert och jag fick reda oss det bästa vi kunde.
Jag kokade välling första dagen så jag hade.
Sedan vaggade det så jag kunde ej taga pojken och gå någonstans. En sjuksköterska kom in och tog honom med och gav honom varm välling. Sedan fick han vara utan till nästa dag. Godt kunde jag sitta och hålla honom.
Men jag svettades så mycket. Jag tog och höll honom i bädden och sedan fick man ligga på hufvudet så mycket - det vaggade vådligt. Jag var rädd ibland, men det var för att jag tyckte mig ha ansvar om lille Gilbert.
På söndagen, Påskdagen, gjorde jag en riktig tvätt och fick allt torrt innan vi lämnade båten. Fick ej landstiga förrän måndag morgon klockan 6, men kom fram söndag kväll. Jag kände mig igår matt, men det var nog lite öfveransträngning. I dag har jag tråkat och ätit det värsta jag kunde.
Gilbert han är så snäll, han bara skrattade när vi var som värst sjuka. Jag skall nu gå ned och koka välling för honom, han vill ej taga flaskan.
Vi har det vackraste väder här. Resan genom England var den finaste väg jag någonsin sett. Frida och Anders hälsar till Eder alla. Hon har ondt i hufvudet, men eljest mår de godt. Barnen har så mycket att se på och de beder att jag skall hälsa mormor, moster Hilma, morbror Axel och moster Hilda samt Aina och Henrik.
Nu skall ni ej vara oroliga för oss - vi har varit ute förr och kan tala så oss skrämmer de ej så lätt.
Vi sade till dem i går kväll när det var så brått att äta att vi voro ej svin som kan glafsa i sig maten på en liten stund.
Nu skall vi skrifva på båten. Får gå på den i morgon kl. 9 fm.
Är så glad och tacksam till Gud vi alla äga helsan och lille Gilbert är snällast af dem alla. Han sitter nu i Anna Nystens knä. Ernest hälsar och alla innesluter sig i kära hälsningar till Eder alla.
Sigrid"

Isberg
Klockan 12 på dagen onsdagen den 10 april 1912 lämnade Titanic England och den 14 april klockan 23.40 kolliderade Titanic med ett isberg. Två timmar och 40 minuter senare var båten försvunnen och med de tio Kindaborna. (Enligt boken "Titanic" av Claes-Göran Wetterholm befann sig 2207 personer ombord. Av dessa räddades 712 och 1495 omkom.)
Den elfte av Kindaborna, Anna Nyström, överlevde katastrofen. Hon skrev hem att hon först inte förstod vidden av olyckan utan sedan hon blivit väckt, lugnt klädde på sig och tog med sig en matsäckskorg upp på däck.
Där hade hon för sista gången träffat familjerna Andersson och Danbom. Av de drunknade, med anknytning till Horn, återfanns endast liket av Ernest Danbom. I hans fickor hittades en dagbok samt en klocka och ett guldarmband jämte en stor summa kontanter, vilket föranledde vissa spekulationer i USA varifrån pengarna skulle ha kommit.
Han begravdes senare i Stanton och de amerikanska släktingarna skickade över klockan och guldarmbandet, som tillhört Sigrid. De ärvdes av Aina Brogren-Gustafsson.

Välgörenhet
Utredningarna för ersättningsfrågan för de omkomna blev en mycket omfattande procedur. Något pensionssystem existerade inte i Sverige förrän 1914, utan det var barnens sak att försörja sina föräldrar. En mängd välgörenhetstillställningar anordnades på olika platser för de omkomnas anhöriga.
Den 21 september 1912 skrev Anders Anderssons mor Lovise Andersson, Årtesmåla, Horn, tillsammans med sina barn Axel, Amanda, Anna, Gustaf, Sigrid, Frida och Daniel följande brev till Svenska UD:
"Liksom ingen penna kan tolka de scener som vid olyckstillfället utspelades, kan heller ingen förklara hvad anhöriga känna, som på ett sådant sätt måste lemna sina kära. Att i nattens mörker ute på det stora hafvet stå där med de sina, och med förvissning om att döden inom kort skall sluta dem i sina armar.
Vår tröst och vårt hopp är att få återse dem därhemma, då all jordens sorg och vedermöda för oss är slutad och äfven vi vandrat genom dödsskuggans dal.
Det är förfärligt att så många menniskolif med ägodelar och allt ska gömmas i hafvets vågor. Vi vilja härmed vördsamt bedja om ersättning för det våra kära anhöriga hade med sig, beräknat resgods och penningar tillsammans utgöra en summa af fem tusen kronor."

Skadestånd
I ett svarsbrev från UD, undertecknat den 26 september 1912 skriver man att det ännu inte var möjligt att betala ut ersättningar då utredningen inte var klar, men "så snart visshet vunnits i förevarande afseende, skall Ni därom erhålla underrättelse."
Skadestånd från UD utbetalades, till Lovise Andersson, först den 25 aug. 1914, med kronor 456:50. Den så kallade Välgörenhetsfonden hade dock tidigare till modern utbetalat 48 pund, cirka 875 kronor och till de sju syskonen 50 pund. (Välgörenhetsfonden var det gemensamma namnet för de medel som insamlats världen över till offrens anhöriga.)
Utbetalningarna därifrån sköttes av Kronolänsmanskontoret i Kisa och de meddelade den 11 juni 1912 att Sigrid Brogren-Danboms anhöriga inte var i den ekonomiska ställningen att de behövde någon ersättning ur Välgörenhetsfonden och till detta brevet fogades intyg från Anna, Axel och Hilda Brogren att de ej gjorde anspråk på ersättning.
Till mamman, Anna Brogren utbetalades, den 29 november 1914, skadestånd från UD med 462 kronor samt en extra summa av 184:80 för förlusten av de båda döttrarna.

Minnestavla
Till 85-årsminnet av katastrofen, 1997, sattes en minnestavla upp i Horns kyrka, med namn och årtal på alla omkomna. I högtidligheten deltog bland andra kusinerna Aina Brogren-Gustafsson, Horn, Stig Brogren, Vimmerby och Inge Brogren, Höversby.
(Enligt uppgift i Claes-Göran Wetterholms bok Titanic finns tidigare endast en minnestavla uppsatt i Sverige och den finns i Glava kyrka utanför Arvika över omkomne Frans O. Carlsson.)
Söndagens gudstjänst i Horns kyrka blir en minneshögtid för Titanic-offren och på måndag hålls en minneshögtid i kyrkanför mellanstadiets elever.

Fotnot:
Uppgifterna är hämtade från intervjuer med Aina Brogren-Gustafsson