Ett samarrangemang med Svenska frikyrkan och Semnos förlag gör det hela möjligt för trion som består av Annika Östberg, Tommy Dahlman, moderator samt Daniel Åliden, sång och gitarr, att kunna turnera i 14 olika orter i Sverige och berätta om detta liv och leverne.

Konsekvenser

Pastor Jan Gustavsson inledde kvällen med en bön innan Daniel Åliden, missionärsbarn med förflutet i Brasilien och Argentina äntrade scenen och framförande en av sina egna komponerade lovsånger på både spanska, engelska och svenska.

Annikas berättelse var sedan formad som en intervju där moderatorn Tommy ställde frågor och drev historien fram genom åren.

– Alla val stora som små bär med sig konsekvenser, och nu ska vi höra om Annikas, löd en av Tommys inledningsfraser.

Saknade familjen

Annika kom till USA som barn vid tio-årsåldern och hennes mamma blev tillsammans med en välbärgad man där. De fick två barn tillsammans och Annika kände sig allt mer utanför.

– Jag blev placerad av min styvfar på en privatskola, något som inte funkade alls för mig. Allt kändes helt fel. Känslan av ensamhet var stor och jag saknade min stora familj som var kvar i Sverige. Kände mig avskuren från min familj och släkt, sa Annika Österberg.

När Annika var 13 år gammal blev hon kär i en mycket äldre kille, 24 år. 

Tillsammans med honom rymde hon hemifrån. 

Detta var på 60-talet då drogkulturen var hård vilket medförde att Annika blev fast vid heroinet redan vid 14 års ålder.

– Jag tjatade faktiskt till mig min första dos och blev beroende direkt. Då jag tog dessa droger så försvann all tidigare smärta och jag upplevde ett magiskt lugn.

Det tragiska dygnet

Heroinberoendet var alltid stark och en dag skulle Annika och hennes kille åka till en restaurangägare för att sälja lite stulna varor. 

Besöket resulterade i att hennes kille och restaurangägaren började bråka om pengar varefter hennes dåvarande kille sköt honom.

– Sätt dig i bilen, vi måste iväg sa han och jag följde instruktionerna. Han frågade mig vart vi skulle åka, Mexiko eller Kanada. Jag kunde inte släppa tanken på vad jag precis fått uppleva, fast eftersom jag hade en son, Sven, som var tio år gammal så ville jag bara åka till honom för att säga adjö en sista gång.

Under färden dit tog Annika alla piller hon kunde för att få en chans att glömma bilden i sitt inre och känslan det förde med sig. De lyckades köra vilse under färden och dessutom få punktering. 

Dömdes för mord

En polis stannade och ville i all välmening hjälpa dem. Han frågade även vilken adress de var på väg till, varpå Annika sträckte sig in i bilen för att hämta sin handväska, då hör hon konstiga ljud runt sig.

– Killen jag hade med mig hade fått panik och även skjutit polismannen. Allt blev som i slowmotion. Jag såg en grå-grön blodig skjorta på polisen och att han föll ihop. Där började ett nytt helvete för mig och jag dömdes för mord av första graden som det kallas i USA. Alla som bevisas ha varit med döms som medskyldiga där fast i mitt fall står det att jag är skyldig utan att ha använt dödligt vapen. Ett brott som jag erkände.

Dödsstraff

Först blev Annikas dom dödsstraff och hon sattes i ”dödscellen” under två och ett halvt år i väntan på avrättning som på den tiden skedde med cyanidgas vilket leder till att lungorna fräts sönder. 

Som tur var ändrades reglerna under Annikas tid i den isolerade dödscellen och då hon inte hållit i vapnet så förhandlades domen om till 25 års fängelse, vilket skulle innebära att hon kunde bli frigiven efter 12,5 år.

– Det tackade jag givetvis ja till. Jag placerades på ett kvinnofängelse med plats för 3 000 stycken kvinnor. Det fanns en toalett på 30 stycken intagna och att stå i dessa köer kunde verkligen vara dödligt allvarligt. Vakterna på fängelset såg mig som det värsta av det värsta medan de som satt dömda tvärtom såg mig som en hjälte.

Nästa smäll

1985 kom ännu en smäll för Annika när hennes son omkom i en bilolycka och när sonens pappa hörde om olyckan så fick han en hjärtattack och dog även han. 

Heroinet blev återigen ett sätt att dämpa Annikas smärta och hon knarkade innanför fängelseväggarna under fyra år. 

Preparaten smugglades in via personalen då det på detta sätt fanns mycket pengar att tjäna för dem. 

Ett drogtest blev en dag en vändpunkt för Annika.

– Då gick det upp för mig vad jag varit med om och orsakat för offer, vänner och drabbade familjer. Jag gav då upp. Lade mig ner på golvet och skrek rakt ut till gud. Efter mycket om och men så kom jag i kontakt med svenska kyrkan som ibland var på besök. Där fanns det en präst vid namn Leif som jag till slut gav ett löfte om att be gud om förlåtelse. Detta blev kortfattat till en fortsättning och jag fann en allt lättare känsla, tyngden var borta.

Nekas kontakt

– Jag har haft kontakt med restaurangägarens bror och vi har funnit någon slags ro idag, fast angående polisen så nekas jag kontakt.

Annikas mamma som hade flyttat tillbaka till Sverige igen stred som en tiger under dessa år för att få hem Annika till Sverige och till slut blev det så.

Aldrig till USA

– Jag tillbringade mina sista två år på kvinnofängelset Hinseberg utanför Örebro. Jag lever nu med något som heter rest, vilket kan förklaras med att jag under 15 år är frigiven mot vissa villkor om något skulle hända igen, sa Annika Östberg och avslutade med:

– Till USA kommer jag aldrig igen, jag kommer inte in i landet och Arnold Schwarzenegger som då var guvernör är mycket arg på att jag fick nåd.