Mount Elgon, Kimilili, bikupor, lokstall, Eklunden, kyrkan, flyktingar, skolelever, kor, hästar och åsnor, hus och familj med fru och sex barn. Nej, Erik Björklund i Axhult har knappast haft några problem att fylla sin fritid.
Men vem är han egentligen, Kindabon som verkar ha dubbelt så många timmar på dygnet som oss andra? För att få ett svar får vi gå 60 år tillbaka i tiden.

I domkyrkans skugga
Då, 1948, föds en gosse i Uppsala. Hans far, Gustaf, är diakon och domkyrkovärd. Gossen växer bokstavligt talat upp i skuggan av den stora katedralen och tanterna på pastorsexpeditionen är hans bästa vänner.
Så småningom blev pappa präst och familjen flyttade till det pyttelilla brukssamhället Svabensverk i Hälsinglands sydvästligaste hörn. Där bodde Erik tre år. Inte många men nog så viktiga.

Livet i finnskogarna
Här, i finnskogarna, fick han lära känna folket i smågårdar och skogskojor.
- De åren betydde jättemycket, säger Erik, det upplever jag mer ju äldre jag blir. Det var där jag lärde känna det verkliga livet och samspelet mellan natur och människor. Jag fick gå till grannen och köpa ägg och hemkärnat smör och jag minns hästarna som kom gående längs bruksgatan, det kunde vara ett 40-tal. Och nere vid ån var tunnbrödsbaket och då fick man ju smaka...
Familjen flyttade vidare till Sätra utanför Sandviken. Där fick han en folkskollärare som hette Artur Åslund och plötsligt vidgade sig världen.
Åslund var framsynt och lät barnen skriva brev på engelska till andra länder. Sen ordnade han skolresa för hela klassen 1960.
- Vi fick åka till England i en ombyggd folkvagnsbuss, berättar Erik. Det var ju otroligt! Vi var i London och Edinburgh och utanför Manchester fick vi bo hemma hos våra brevvänner.