Smärtan när vi pratar om kriget i Ukraina speglas i familjemedlemmarnas ansikten. Här syns mamma Anna och dottern Veronica, som nu befunnit sig i Axhult utanför Kisa i knappt en månads tid.
Termometern visar 16 grader i Axhult, några kilometer utanför Kisa. Knopparna på träd och buskar är på god väg att spricka. Körsbärsblommorna svajar i den lätta vinden och i gräset blommar välmående vitsippor.
Inne i Olga Davydenkos kök sitter hennes familj – mamman Tamara, systern Anna och systerdottern Veronica. Bakom en stängd dörr ligger systersonen Savva, ett och ett halvt år gammal, och sover.
För bara en månad sedan befann sig Olgas familj i Ukraina, långt borta från den svenska vårens lugn och värme.
– Jag kan inte förklara hur jag känner mig, men det känns bättre nu när familjen är här, säger Olga.
När hon börjar att berätta är det som att solen går i moln. Ett mörker fyller rummet. En kyla sveper förbi.
– Familjen känner sig trygg här, men när flygplan kommer nära så känns det som att kriget kommit hit. Då blir de rädda.
Hennes familjemedlemmar talar uteslutande ukrainska och Olga översätter deras svar på våra frågor. Men, att förstå orden är egentligen inte nödvändigt. Ansiktsuttrycken och känslorna bakom talar sitt egna, tydliga språk.
Olga är tacksam att hennes familj har anlänt till hennes hus i Axhult utanför Kisa. "Jag kan bara tänka mig hur de på plats känner sig", suckar hon.
Vi frågar hur flykten till Sverige var. Anna talar fort, rösten darrar. En skugga drar över hennes ansikte. När Tamara tar till orda bryts hennes röst och ögonen fylls av tårar. Sjuåriga Veronica smiter undan samtalet och går vidare in i nästa rum, där hennes lillebror ligger och sover.
Det som familjen vittnar om är svårt att greppa – död, mörker och lidande. Människor som förlorat armar och ben. Ukrainska invånare utan kläder. Föräldrar som förlorat sina barn. Mammor med dödsångest som skriver släktingars telefonnummer på sina barns ryggar, för att de inte ska riskera att bli ensamma.
– Min familj kände en jättestor panik. De såg skadade människor, utan armar och ben. Någon hade bara T-shirt på sig, någon bara en sko.
Man tackar för varje dag som man får vakna. Det kan familjen konstatera.
En djup suck undanslipper Olga. Hon pausar, låter väggklockans tickande ta plats i det plötsligt tysta rummet innan hon tar till orda igen:
– Min syster säger att hon började gråta bara av att se sig om. De kunde inte känna sig trygga någonstans.
Hur mår barnen?
– I Ukraina, när flygplanen körde över hus och när det bombades, då skakade fönstren. Framför allt Savva är jättekänslig nu. Här finns inget krig, men om han hör högljudda bilar eller flygplan så börjar han gråta och vill gömma sig.
Olga fortsätter:
– De båda känner sig stressade, men speciellt Savva. Veronica förstår att hon är trygg här, men det är stressande för henne också.
Savva och Veronica leker. Men, hörs höga ljud utanför fönstren så greppar rädslan tag i dem på nytt.
Barnens mamma tillika Olgas syster, Anna, vaknade av kriget den där tidiga morgonen i februari.
– Anna väckte sin man och sa att "nu kommer kriget!".
Uppgivenheten i Olgas röst när hon berättar går nästan att ta på. Likaså oron.
– Min mamma bor i staden där de första bomberna kom. Hon ringde till Anna och sa att hon hörde en jättestor explosion.
Tamara får tårar i ögonen när hon ska berätta om kriget i hennes hemland, Ukraina.
Kvar i Ukraina finns flera familjemedlemmar, släkt och vänner. Däribland Annas man, pappa till Veronica och Savva.
– Anna är orolig, inte bara för sin man utan för alla grannar också. Det finns små barn, som Savva och Veronica, kvar där. Hennes man säger till alla grannar att om bomberna kommer närmare, då får de åka och gömma sig i skogen. Han har några liter bensin som står i en dunk, så han kan hämta alla barn och åka om det behövs.
Vid hans ytterdörr står dessutom en packad väska, lätt att greppa i förbifarten. Den är full av förnödenheter – necessär, tändstickor, apoteksvaror och vatten för att nämna några.
– Väskan står nära dörren hela tiden. Det är inte bara han som har gjort så, utan alla har packat en väska som de bara kan ta med sig om de behöver åka.
Det som familjen har fått se och uppleva i Ukraina är svårt att förstå. De är tydligt påverkade av den ondska som just nu spirar i landet.
Situationen är, för både Olga och hennes familjemedlemmar, ofattbar.
– Varför? Varför?! Det är vår stora fråga.
Men, det finns ljus i mörkret.
Ett försiktigt leende sprider sig över Olgas läppar när hon pratar om den värme som hennes familjemedlemmar har mötts av. Nu vill familjen, genom Olga, tacka för den hjälp som de fått sedan flykten från kriget. En ynklig – men likväl viktig – tröst mitt i det fruktansvärda.
– När de reste från Ukraina till Polen fick de hjälp med mat, kläder och sovplats. Hit har alla grannar kommit, välkomnat och erbjudit sin hjälp. Anna har lämnat sin man och sitt land och känner stress och oro, men här känner de sig plötsligt lite varmare.
Efter ungefär en timmes samtal vaknar Savva. Han är tydligt påverkad av sina krigsupplevelser, enligt familjen, men han ler charmigt mot kameran och visar gärna upp sina leksaker.
