Och nog är det skillnad från småbarns-föräldrasemestern. Inget ansvar eller koll på vad som kan hända med små älskade personer med mycket spring i benen. Bara avkoppling och trevlig samvaro. Resan köptes med all inclusive. Något jag aldrig tidigare testat och troligtvis inte gör igen. Jag förstår att det inte minst för en barnfamilj kan kännas tryggt att i förväg veta hur mycket semestern kommer att kosta, när även förtäringen ingår. Risken är dock stor, att man ägnar sig åt frosseri. Förutom frukost, lunch, middag fanns det mellanmål att hämta och glass, dryck etc kunde inmundigas utan begränsning.

Ja, inom hotellområdet fanns ett överflöd. Halvfulla tallrikar med rester trängdes på borden eller i överfyllda soptunnor. Utanför hotellet var verkligheten en annan. Tomma lokaler vittnade om nedlagda små restauranger som gett upp kampen mot resebolagens bjässar. Redan efter någon dag kände jag mig instängd och vi gav oss av på utflykter till trivsamma små tavernor på längre avstånd från hotellet, där vi mötte miljöer och människor som var genuina. När rastlösheten gjorde sig påmind dagtid vid poolen fördrev jag en stor del av tiden med att studera de övriga hotellgästerna.

Han stack ut, den lille brittiske grabben i tioårsåldern. Mycket sällan badade och lekte han för sitt eget intresses skull. I stället höll han ett vakande öga på sina småsyskon som höll till i den grunda plaskbassängen. Mamman låg hela tiden i en solstol antingen läsande en bok eller med en handduk över huvudet. Pappan satt mest intill henne och småpratade. Med tanke på att hon inte reste sig så ofta kom tanken, att hon kanske var sjuklig eller handikappad. Dock tyckte jag att ointresset för barnen från båda deras sida, var märkligt.

Grabben hade i sanning ett sjå, dagarna i ända. När han inte passade syskonen sprang han med glass, dryck och mellanmål till familjen. Vid lunch och middag satte han sig allra sist. Först skulle det hämtas förtäring till de övriga. På kvällarna, när föräldrarna satt med en drink tillsammans med andra vuxna, höll han reda på de båda småttingarna. Jag tänkte med bävan på, hur det annars hade kunnat gå. Det är inte en bra kombination med små barn och mycket spring och lek vid de djupa bassängerna, i kombination med oengagerade vuxna. Det verkade inte heller vara något fysiskt fel på modern. Kvällstid var hon både alert och festglad.

Det är snart fem år sedan. Men pojken finns kvar i minnet. Hans fokus på att alltid vara till hands och ta ansvar var inte rimligt. Hade det hänt då och då hade jag sett det som naturligt att storebrorsan hjälpte till och tänkt att det var en duktig liten kille. Inte ägnat familjen mera uppmärksamhet. Nu blev jag alltmer irriterad på hur föräldrarna verkade förutsätta att han skulle dra ett så tungt lass medan de själva tog igen sig.

Han hade säkert sett fram emot den här resan. Ett äventyr med bad, skratt och lek med nya kompisar. Kanske var han så van vid situationen att han ändå åkte hem med glada minnen. Och jag kan vara för tidig att döma. Jag vet ju inget om familjen. Men jag ska villigt erkänna att jag den veckan, och fortsatt fram till nu, tänkt tanken att föräldrarna verkligen hade anammat konceptet "all inclusive". De hade ju garderat sig med en egen barnvakt, servitör och passopp och kunde utvilade återvända hem.

Snart är han vuxen. Kan åka på semester på egen hand. Ligga och slöa vid poolkanten, titta på tjejer, dra ut i festvimlet och ha kul natten lång. Men han hade varit värd att få ha semester på barnens sätt, den där veckan på Rhodos. Att det funnits föräldraansvar. En vuxen som gav honom en tacksam kram och egen tid. Att få slappa i sin solstol med glass och massor av serietidningar i vetskap om att nu var det hans tur. Hans tur att ha semester. På ett barns sätt.