GUDRIDS ORD: En sliten fåtölj
Hon skulle lämna huset och flytta till lägenhet inne i samhället. Tvekan och vemodet inför förändringen var en avklarad process.
Foto: Arkiv
Hon tittade sorgset bort. Dröjde länge med svaret. ”Den slitna fåtöljen följer med, sa hon tyst. Men aldrig soffan! Jag kallar den för Misstaget. När den kom in i huset förändrades hela vårt liv, vår gemenskap. Tänk att kärleken kan vara så skör, att den knäcks av en soffa!” Sonen himlade med ögonen bakom henne som om han menade att förvirringen hade slagit till. Men hon fortsatte: ”Ni kommer säkert ihåg den där stora, härliga hörnsoffan vi hade innan. Som vi fick träla för att få in den i rummet! Den fanns kvar ända tills ni blev vuxna. Som jag älskade den där gamla kolossen! Vi fick utan problem plats alla fyra, med filtar och kuddar. Där torkade jag snor från era förkylningsnäsor och tog febern och när den var nästan ny kräktes du ner halva soffan, Nils, när du hade kikhosta. Jag fick ta ner dynorna till ån och göra rent med såpa och panelborste. Men mest var där bara glädje och närhet. Så många skratt och spänd tystnad från alla filmer vi såg. Vi fikade och smulade. Där hade jag er vid mitt bröst och läste gonattsagor för att sedan bära upp er till era sängar. Ja, om man hade lagt näsan mot tyget hade man känt hur det doftade trygghet och kärlek.
Och när ni somnat, blev det många fina stunder för Gustaf och mig. Han var aldrig mycket för att prata känslor, Gustaf. Eller kramas och så. Nog försökte jag länge i början, men man kan inte göra om en människa. Men i soffan behövdes det inte så mycket ord. En smekning mot foten, hans ömsinta sätt att lägga filten omkring mig, när jag råkat ta en tupplur. Och nog samsades vi under samma filt allt som oftast, i innerlighet utan ord.
Det blev allt bra tomt när ni båda flyttade hemifrån. Och det blev plötsligt väldigt mycket plats i soffan. Fläckarna på det slitna tyget syntes med ens så tydligt. När vi skulle tapetsera och måla om i rummet fick den åka till tippen. Det var jag som drev på. Jag hade sett en snygg och betydligt smäckrare möbel som skulle passa till de nya tapeterna. Men med soffan försvann något mera. Tjugo år av mitt liv, de allra lyckligaste, följde med till tippen.
Och så flyttade Misstaget in. När den var på plats blev hela rummet med ens tomt och utan själ. Som en tavla målad utan känsla och inlevelse. Soffan var obekväm att se på tv i, och för smal. Helt enkelt ett enda misstag. Vi beslöt att komplettera möblemanget med var sin stor och rymlig fåtölj. Och där blev vi sedan sittandes, två meter från varann. Samtidigt kom tystnaden in i vårt hem. Den riktiga tystnaden. Den fick sällskap av ensamheten och en massa meningslösa program. De naturliga tillfällena till smek och närhet hade flyttat ut, med er och med en nött gammal hörnsoffa. Jag vill inte påstå att vi var olyckliga. Vi var bara inte lyckliga. Och Misstaget stod där och glodde på mig, vareviga kväll.
Som ni vet dog han i sin fåtölj, Gustaf, suckade hon. Han blev så hastigt trött en kväll. Och där hittade jag honom någon timma senare, när jag skulle sätta på Rapport. Sedan den dagen sitter jag alltid i hans fåtölj. Den må ha blivit nött men där finns den närhet som försvann med hörnsoffan. Ibland, i tystnaden, tror jag att jag känner hans tankar. Slumrar jag, kan jag känna hans tafatta smekning. För visst tänkte han på mig med kärlek. Även om det sällan blev några ord.
Jag har aldrig försökt styra er, ungar. Och inte ska ni styra mig. Men om jag får ge er ett råd vore det: Behåll Misstaget. Låt eländet påminna er om att det som är gammalt och nött, inte sällan bär på en oersättlig skatt. Oavsett om det är en soffa, en människa eller en gammal sliten fåtölj.
Så jobbar vi med nyheter