GUDRIDS ORD: Herrbesök
Signe med Cykeln, Gullan och Svea satt i solen på bänken vid Gullans förstutrapp med varsin glasspinne i näven.
Foto:
Strömmingsflundra och potatismos, sa han. Jag köpte ett helt kilo strömming. Stek upp allt för det som blir över kan jag ha som pålägg. Och när du ändå är igång kan du väl bryna på de här fläskkotletterna. Då har jag mat så jag klarar mig ett par dagar.” Sen tog han en öl ur kylen och gick och satte sig framför tv:n med sina lotter. Och där stod jag som ett fån i köket. Sen rann ilskan på mig. Jag satte stekpannan på högsta värme, vände på klacken, tog på kappan och gick. Väl ute på gatan hörde jag hur hans brandvarnare gick igång.”
Vilken fnöspjatt, sa Signe. Säkert hade han tänkt skicka med dig smutstvätten hem också.” ”Nu när du säger det, så stod det en kasse kläder i hallen, svarade Gullan. Vet inte hur gubbarna är funtade numera. Det är knappast Paul Newman eller Sean Connery som lurar i vassen. Jag efterlyser lite mera manlig resning. Och då menar jag inte det, som jag ser att du tänker på nu, Svea. Utan charm och elegans.”
Då kom Hjördis sladdande runt hörnet. ”Nu ska ni höra dagens nyhet, kluckade hon. Den där manskören från Jokkmokk som ska underhålla på vårfesten ikväll kommer inte ensamma. De är ju enbart tio till antalet men kommunen i Jokkmokk har fyllt upp resten av platserna i bussen med en skock ungkarlar. Man resonerar som så, att under körens turné runtom i Sverige, finns stor chans att de här ensamma männen kan hitta en partner och stanna kvar. ”VoV” kallar de projektet och det står för Våga och Vinn.” ”Ha! Passar nog bättre med Våga och Försvinn, skrockade Signe. Smart drag. De ser en möjlighet att pytsa ut gamlingarna och därmed sänker de kostnaderna för vård och omsorg i sin egen kommun.” ”I alla fall har det slagit väl ut, svarade Hjördis. Det är visst bara en handfull gubbar kvar till sista stoppet, som blir här. Det är klart att vi måste gå dit, eller hur? Och dessutom har Britta Besk fått lov att sjunga en gammal schlager. Bara det blir vårens höjdpunkt.”
På kvällen satt gänget på första bänk i parken, nyfikna på besökarna. När manskören äntrade scenen kom även medresenärerna och satte sig. ”Käre tid, det är verkligen bottenskrapet som är kvar, viskade Gullan. Vem vill byte de gamle åkersorka vi har här ikring, mot några malätne fjällämlar?” När kören sjungit klart var det Brittas tur. Och det var inte att ta miste på att låtvalet hade ett syfte. ”Säg att du menar mig”, sjöng Britta och himlade med ögonen mot gästerna. ”Att ho kan sjunge dä vet vi om, men en får skäms så hon beter sig”, viskade Svea. Titt’ bare, ho gnider sä mä händera på lårena så hårena reser sä under knästrumpera, på ’na! Jag tycker vi struntar i dansen efteråt. Vi tar en päronkonjak på min veranda istället.”
Vid frukostkaffet dagen därpå ringde Hjördis till Signe med senaste nytt: ”Det gick visst hett till igår kväll, fnissade hon. Britta gick på högvarv så Jokkmokkgubba fick fly, hals över huvud. Och tydligen tyckte de att det vore säkrast att smita iväg tidigt i morse. Men vem satt redan i bussen, om inte Britta Besk? Hon hade tänkt följa med. Så nu vägrar gubbarna att gå på. De har kallat dit prästen för att försöka lirka av henne. Vi måste bort till torget för att se spektaklet. Gullan och Svea är redan på väg. Högsta fart!
När de kom fram stod mycket riktigt alla karlarna utanför bussen. Men snart blev Britta synlig i dörröppningen och med högburet huvud och prästen bakefter marscherade hon iväg. Som på en given signal slängde sig besökarna från Norrbotten på bussen, som i en rivstart lade iväg.
Vilken skräcködla, pustade en. Skönt att prästen fick av henne.” ”Och det i grevens tid, svarade körledaren. Det kunde snart blivit ännu värre. Såg ni inte att de där skråpansiktena, som satt längst fram i parken igår kväll kom farandes, som ett gäng hormonstinna tjädertuppar? Jag tror att de tänkte anfalla i flock!”
Så jobbar vi med nyheter