Nerför trapporna och bort till ungdomskläderna. I en rundel hänger mängder av byxor. Jag greppar två par i rätt storlek och skyndar fram till kassan. När det blir min tur känner expediten med handen i fickorna och där står jag helt överrumplad. I ena handen håller hon mängder av kajalpennor och mascaror! Vad säga man? Självfallet att jag inte har en aning om hur de hamnat där, att de borde sett mig när jag skyndade in för ett par minuter sedan och att jag inte ens vet var avdelningen för smink ligger. Men vem bryr sig om mina förklaringar? I synnerhet inte damen som står bakom mig, vars ansiktsuttryck vittnar om att hon redan har sin uppfattning klar. Inte hjälper det att jag försöker skoja och säga att det där är en livstidsranson i smink för ett fruntimmer från Horn. Hon och de övriga närmast i kön har på nära håll bevittnat ett försök till "snatteri". Tack och lov blir jag trodd av expediten, får betala och kan gå. Men jag är en annan än när jag kom in. Jag känner mig misstänkliggjord och dömd, utan möjlighet att fullt ut kunna bevisa min oskuld. Har ofta tänkt på hur sminket kunnat hamna i ett par byxfickor. Kanske hade någon verkligen tänkt försöka snatta. Eller också kanske en anställd passade på att ta med påfyllnad till sminket samtidigt som hon hämtade flera plagg, stoppade ner det i fickan, och glömde bort det. Inget ovanligt. När jag fyllde på artiklar från förrådet till presentboden i caféet använde jag alla möjligheter att få med så mycket som möjligt, för att slippa ännu en vända.

Obehagskänslan av att vara oskyldig men ifrågasatt återkommer ibland, i andra sammanhang. Nu senast på banken: "Var har du fått pengarna ifrån", frågar den unge mannen på andra sidan disken på bankkontoret i Linköping. Han ser ännu mer självsäker ut än när jag för ett par minuter sedan kom in. Anledningen är att han nyss fått en komplimang av en äldre dam för sitt sätt att drapera schalen att hänga lite nonchalant utanpå kostymkavajen. Jag får lust att be honom torka sig bakom öronen med den där mönstrade saken, istället för att med sin höga röst misstänkliggöra mig, stackars lilla företagare.

Men det gör jag naturligtvis inte. Man är ju uppfostrad och kunderna bakom mig ska inte få fel uppfattning. Det kanske går an att skoja i kön på systembolaget en fredag. Då är det en annan stämning. Men där tar man å andra sidan emot mina kontanter utan att dissekera min finansiering. Nu är det en vanlig sketen tisdag och jag har åkt extra in till Linköping för bankärendet. "Jag har varit på mässa och sålt böcker och min nyinköpta kortläsare fungerar ännu inte", svarar jag lite spakt. "Har ni ofta kontanthantering i företaget", fortsätter förhöret. Jag svarar att det förekommer men förhoppningsvis mera sällan, om nu bara tekniken behagar fungera. "Det får gå för den här gången, tutar han ut högt och ljudligt. Nästa gång tar vi betalt." För ett ögonblick vill jag rycka den lilla tunna sedelbunten ur hans välmanikyrerade hand och stolt marschera ut. Men man är ju uppfostrad. Och det är inte honom jag ska reagera mot, egentligen. Men de styrande i storbankerna är lika osynliga som strutsarna. Dock är det fel att strutsen stoppar huvudet i sanden när den vill söka skydd. Är de omringade och inte kan fly lägger de sig i stället platt ner och "då vilar hals och huvud slappt mot marken". Det står att läsa i Illustrerad Vetenskap, minsann. På samma sätt ligger nog banktopparna där och trycker när det hettar till. Det prasslar säkert trivsamt i gömslet och innanför ögonen rullas stapeldiagrammen upp som visar senaste kvartalsvinsten i miljarder.

En som har sin åsikt klar, är Signe med Cykeln: "Å dä ä ingen risk att de har fickera tomme heller! De är fyllda utå alle småsparares beslagtagna slantar i form av avgifter och avskaffade sparräntor. De inser inte hur vanlige mänsker får slite för korvörena. Dä ä som å sitte på en kärv cykel i e oppföre. En får träle å stånke. Å när en så äntligt fått sin månadsranson, då står de där banknissa? på lur, å knycker dom!" Så säger Signe. Inte jag. Man är ju uppfostrad.