Gudrids ord: "Sankta Signe"

Jag var med i luciatåget som det skvallras så mycket om. Vi var några som tyckte att fler borde få se en lucia i verkligheten och ordnade ett eget lussetåg. Vi valde söndagen före den trettonde, så vi inte skulle konkurrera med de "riktiga" tågen, på själva Luciadagen.

Det var jag, Hjördis, Gullan, Sven bort i Busk och Erik. Vi kunde haft det bättre vädermässigt, för som det stormade! Visst blev folk lite förvånade av att se ett så tidigt luciatåg men sedan var det bara glädje. Ända tills vi kom till de nyinflyttade. Där for det ut en ilsken hund, som nafsade till Erik i knävecket. Och eftersom han inte kallas Erik mä Framhänget för inte, så var det något mera som blev illa nafsat på. Det blev till att ringa ambulansen som hämtade stackars Erik.

Vi fortsatte, något decimerade. Det var ettrigt i kastbyarna så vi tänkte dra oss in mot centrum och lussa i lä, men Gullan bad att vi dessförinnan skulle gå till hennes gamla faster. "Hon är så ensam och dessutom har hon har blivit svårt dement. Men får hon se ett riktigt luciatåg kommer hon bli så glad och lugn och minnas det vackra kring Julens budskap", menade Gullan. Det kunde vi naturligtvis inte säga nej till så vi knatade bort mot fasterns hus. Men när vi närmade oss med fladdrande särkar, batteriljus och sång öppnade tanten fönstret och gallskrek: "Nej! Stopp! Hämta mig icke än! Låt mig få uppleva ännu en jul!!!" Hon trodde förstås att det var himlens änglar som kom i sitt slutliga ärende och var totalt vettskrämder.

Gullan sprang in i huset för att lugna tanten. Men snart hängde hon i fönstret och skrek att gumman fått hjärtsnörp och behövde akutvård. Så ambulansen fick vända med Erik och fylla på med fastern och Gullan. Och nu var vi bara tre som gick mot centrum.

Vi började vid Konsum där det nu var öppet. Som vi sjöng och skrålade! Då plötsligt kom en jädrans stormfläkt och grep tag i särken på Hjördis så den for över örona på henne. Mitt framför Sven. Och hon var ganska lättklädd i bare fintrosera. Erik han såg väl sin chans och sa, att hon var på tok för lättklädd i blåsten och föreslog att hon skulle låna hans långkalsonger. Han bor ett stenkast därifrån så de försvann för en kort stund. Trodde jag. Men det visaade sig, berättade Hjördis senare, att Erik bara har ett par långkalsonger. Och dom hade han ju på sig. Och när han fått av sig dom och innan Hjördis i sin tur fått på sig desamme, hände det väl lite trevligt däremellan. När det var klart stärkte de sej med en kopp kaffe. Men när påtårn var urdrucken sa Hjördis att nu var hon så varm innanför långkalsongerna att Sven kunde få tillbaka dom och då blev det repris på det där skojige. Och där nånstans glömde de totalt bort mig.

Jag känner ju de där båda, så jag hade nog tanken i de banorna. Jag strävade bort mot Hemköp istället, där jag stod ensam och frös. Då kom han som brukar sitta och tigga pengar och då kändes det inte lika ensamt. Jag gav honom lite glitter och medan jag sjöng samlade han in pengar och han fick en skaplig kassa, ganska knort. Men nu var jag blåfrusen och började skutta och flaxa för att hålla värmen. Han trodde väl att det var nån sorts folkdans för han började dansa en utå sina folkdanser. Och snart kom det fler mänsker, både unga å gamla å svenskar å nyanlända och vi blev en redig skock som hade så roligt med dans och sång! Ja, hade det varit mörkt hade stjärnorna tindrat som aldrig förr!

Det fick naturligtvis inte fortgå. Plötsligt svängde det in en insatsstyrka mä poliser i västar och geväder. De hade fått larm om uppvigling och terrorism och nu skulle vi skingras! Det dröjde e lång stunn innan jag fick förklara att vi bara hade det trivsamt och spontant, vanligt folk emellan. "Spontant, fnös en av poliserna. Det är inget som sker spontant längre!" Men då sa jag, att om du följer med mig bort till torget och kikar in i en av lägenheterna, då ska du få se två som håller på med nåt redigt spontant!"

Det ville han förstås inte. Dock gick jag dit. Inte för å va nyfiken på vad Sven å Hjördis höll på mä, utan för att låna Hjördis cykel å ta mej hem på. Jag begrep, att den inte skulle saknas. Hjördis skulle näppeligen vara traktered av å sitte på en sadel, den närmsta veckan!"