För likväl som vi båda kan fundera över livets allvarligare sidor, måste verkligheten få kryddas med glädjen och skrattet. Idag sitter Signe med kaffekoppen på verandan, vickar med sina bara fötter, slår med smällan mot getingarna och funderar över sommaren. Den här gången är kryddningen lite mustig och stark, i vissa tankar:
”Det värsta gisslet den här sommaren är väl ändå getingarna?! Än så länge har jag klarat mig undan med ett stick på vaden. Och fastän benet svullnade upp och var ömt länge, är det inget att jämföra med min kusin Ingeborgs gubbe. Han skulle röja i slänten och gick rakt in i ett jordgetingbo.
På grund av sommarvärmen var han inte klädd som han borde ha varit. I bara ett par vida shorts erbjöd han getingarna gräddfilen upp i sina känsligaste regioner. Och nog blev det högspänning i grenverket! I samma veva kom Ingeborg hem från fredagshandeln och när hon såg gubben sin med en fröjdefull svullnad släppte hon kassarna och skulle hoppa ur klänninga’, för hon tänkte att här erbjuds det ett halleluja moment som inte erbjudits på tio år. Men, suckade hon i telefonen efteråt, den glädjen blev lika kort som när man ser på herrarnas hundrametersfinal i OS. På mindre än tio sekunder var hon tillbaka i verkligheten. Och sen fick hon ta hand om en stackars gubbe som inte tog sig ur sängen på över en vecka. Tur, som hon sa, att det varit så torrt så han behövde inte klippa gräset, för det är hans syssla.
Annars verkar det inte vara så många som själva klipper gräset numera. Det ska ju vara maskiner och apparater till allt. Där står och sitter folk i sina trädgårdar och det grillas och dricks pilsner och folk blir fetare och fetare för att de rör sig för lite och istället studerar sina robotar som far runt som yra höns. Jag tycker de är otäcka, de där skalbaggarna som puttrar ikring i gräset och dyker upp bakom smalbenen och skräms.
Igelkottsgiljotiner, är vad de är! Och nyttjas inte såna mackapärer så är det andra varianter. Inte kan jag begripa, hur det ska vara nödvändigt å sitte å kane på en åkgräsklippare på en radhusplätt!!! Ut mä folk i gräset med handjagar’n så de får svettes lite! Det borde vara ordination från läkarhåll på den aktiviteten, såvida det inte finns några medicinska hinder. Då skulle många slippe å tugge i sä en massa mediciner. Nu orkar folk knappt böja sig ner för å plocke opp fallfrukten. Och fler och fler apparater blir det. Nästa apparat blir säkert nån sorts drönare som far ikring i luften och beskär fruktträden. Och samtidigt passar de väl på att vingklippa fåglarna så stackarna dröser ner i gräset, bland äpplena.
På tal om fallfrukt: Häromdan skulle Britta Besk ut i skogen och se om lingonen är mogna. Sina egna bjässe te fallfrukter hade hon klämt in i bara ett tunt linne. Det bar sig inte bättre, än att när hon skulle böja sig ner över en tuva, så gled bröstena ut och ner i växtligheten. Och Britta var snabb och klämde in vårtorna i bärplockar’n, för hon trodde att det var de största lingona hon sett. Å det kan jag hålla med om. Hade det varit lingon, så hade det koket räckt till raggmunk och fläsk halva hösten!”
Så långt Signe. Apropå hennes fundering kring robotar och hönor kommer jag osökt in på en historia. Faktiskt har jag berättat den för några år sedan, men den är en favorit: En lastbilschaufför åker på landsbygden i Norge.
Han passerar en bondgård där det springer höns på vägen. Olyckan är framme och han kör över en höna som blir tilltryckt så den kunde använts som bokmärke i Nordisk Familjebok. Han stannar, tar det stendöda fjärderfäet i benen, går till boningshuset och knackar på. Där beklagar han att han kört ihjäl hönan, men får genast svaret: Nej, den där är icke vår. Vi har icke den där platte sorten!”