Bengt-Olof Löfgren tar emot i hemmet i Björkfors. Från det gula huset i backen ser man ut över Björkern som glittrar i vårsolen och björkar med skir grönska. Naturen betyder mycket för Bengt-Olof. Men det fanns en tid när inte ens naturen var viktig. Det enda som verkligen betydde något var: Alkoholen.
Han växte upp i Hjulsbro i södra Linköping. Redan i tredje klass i skolan började mobbningen.
- Jag var väl lite för snäll och ville inte slå tillbaka. Jag var inte intresserad av fotboll och motorer som de flesta andra utan mest av fåglar, djur och natur. Kanske var det lite avundsjuka också för att mina föräldrar hade affär, jag vet inte. Sen var jag vindögd och fet…
- Men jag hittade min egen värld hemma på tomten och i skogen. Några lekkamrater hade jag och vi byggde kojor i skogen. Men ofta var jag ensam. För ensamheten var en trygghet, och det är den än i dag.

Sex mellanöl
Mobbningen fortsatte genom åren. Först i åttan ändrade det sig. En tjej ställde upp för Bengt-Olof och tyckte att han skulle få vara med i gänget. De spelade musik och pratade och drack öl… Bengt-Olof minns första gången.
- Jag drack väl sex mellanöl och upplevde det som väldigt positivt. När jag kom hem och var full fick jag skäll och ett par rapp med en svångrem. Det var väl i avskräckande syfte, men det avskräckte mig ju inte.
Nej, i stället blev det bara värre. Han hade upptäckt något som lindrade tillvaron. Ibland hade han druckit redan när han gick till skolan.

Samma intresseEfter nian hamnade han på kockutbildning på Ljungstedska. Där fick han en kompis som delade hans intresse: att dricka.
- Det blev ju ännu värre. Vi festade hårt så ofta vi kunde och hade råd med. I början var det mest på helgerna, sen blev det onsdagar också och snart var det varje dag.Men var det ingen från vuxenvärlden som grep in under alla år?- Nej, det var ingen som på allvar tog tag i det. Mina föräldrar skällde ju på mig och var arga när jag kom hem och var full. Farsan försökte väl. Han berättade om hur han själv druckit när han var ung. Att de var flera som delat på en kvarting och att det var bra med det. "Men du har ju inte den spärren", sa han. Han var ute och fiskade med mig och tog mig med på fjällvandringar. Visst försökte han.

Smygsöp på jobbet
Efter skolan provade Bengt-Olof flera jobb. Fast på ett slakteri blev han kvar några år på tarmrenseriet.
- Drickandet fortsatte. Ibland var jag bakis och ibland inte nykter när jag kom. Men det var många där som hade spritproblem. När vi gick och städade innan jul till exempel var det mer eller mindre accepterat att dricka lite. Ibland gick jag och smygsöp annars också. Jag hade en flaska brännvin gömd.
Drickandet fortsatte i lumpen. Efteråt fick han jobb i familjens affär. Fadern hade dött och butiken drevs av hans mor och bror. Där fanns det förstås öl på hyllorna…
- Det är det enda jobb som jag direkt fått sparken ifrån. Och jag förstås dem, jag skulle ha gjort likadant själv. Det går inte att ha en person som man inte kan lita på. Jag har inget agg för den skull.

Drack rakvattnet
1982 kom han in på behandlingshem i Vadstena för första gången. Det första han hittade vägen till var Systembolaget. Supandet fortsatte på Västerby skogsbruksskola. Det gick så långt att han inte fick bo kvar på internatet.
Han gick en viltvårdsutbildning på Klarälvdalens folkhögskola i Värmland. Supandet fortsatte. Han fick jobb på sågverk och senare som skogsarbetare. Supandet fortsatte: öl, brännvin, dessertvin, vad han kom över.
- Det är ett under att man överlevde. Det var en konsumtion av tre helor om dygnet när det var som mest. Jag har även druckit T-sprit. En gång drack jag upp rakvattnet. Det smakade skit men det gick ner.

Kände generalsuget1986 tog han det viktiga stegen in till Länkarna i Linköping.
- Med Länkarnas hjälp kom jag till insikt över de vägar jag hade att välja på. Att hålla mig nykter eller supa ihjäl mig. Nån normaldrickare kan jag aldrig bli. Jag klarar det inte.
Men 1988 var det slutdrucket. Han minns inte exakt när och hur han tog beslutet. Det hade sakta växt fram under lång tid. Samma år träffade han sin första fru. De fick barn och byggde hus på landet söder om Linköping.
Sen dess har Bengt-Olof levt som nykter alkoholist. Fast visst har han varit nära att trilla dit igen.
- 1995 var det nära ögat. Jag kände det där riktiga generalsuget komma. Jag åkte in till psyk i Linköping.
Där konstaterades att Bengt-Olof led av panikångest och social fobi. Han fick mediciner som han använder än i dag.
- Panikångesten har jag kanske haft hela livet fast jag inte vetat om det. Fast egentligen finns det nog ingen anledning att börja supa. En flykt från verkligheten och ett självbedrägeri är vad der är.

Klockorna ringer
I dag bor Bengt-Olof i Björkfors. Han är sjukpensionär, fast inte för supandets skull utan för en utsliten axel.
Mycket tid tillbringar han i den gula snickarboa på tomten där han snidar skålar och annat.
Livet är bra. Lite ensamt ibland när de fyra barnen är i skolan och sambon på jobbet. Fast det är å andra sidan en ensamhet han trivs med.

Känner du någonsin sug efter sprit i dag?
- Det kommer ibland. Då börjar tanken: Om man skulle köpa ett par pilsner, ingen skulle märka nåt. Men då börjar klockorna i skallen ringa och säga: Nej, det går inte.
- Men jag säger inte aldrig mer. Jag säger bara: fram till nu har jag varit nykter, sen vet jag inte. Alkoholism blir man aldrig botad från, man blir bara bättre och bättre. För om man tror att man är botad, då torskar man dit igen.