Som många andra kommuner lider Kinda kommun av ett betydande investeringsunderskott. Det finns många mer eller mindre helt nödvändiga investeringar som måste göras för att säkerställa såväl trivseln i kommunen, som kommunens grundansvar.
Gemensamt för dem alla är att de kostar pengar.
I detta läge har frågan ställts fler än en gång; om kommunen samtidigt som det föreligger ett ordentligt behov av kapital, ska äga stora skogsmarker, värda i storleksordningen 100 till 150 miljoner kronor.
Säker investering
Frågan är dock inte helt enkel för politikerna att ta ställning till. Den mest uppenbara frågan är om det är en kommunal uppgift över huvudtaget, att vara stor skogsägare. Många ser innehavet som ett sparande till kommande generation – och sådana sparbeslut finns absolut inte inskrivet i den kommunala agendan.
Även om det finns massor av skäl att avyttra skogsinnehavet, så bromsas sådana tankar i många kommuner, däribland Kinda.
Anledningen är skogsinnehavet kan ses som en mycket bra och säker investering som ger såväl en årlig avkastning, som en värdestegring. Om man säljer skogen och använder pengarna till investeringar, exempelvis en simhall, skulle helt enkelt den årliga avkastning bytas mot en årlig driftkostnad.
Simhallen kanske har en livslängd, innan det är dags för kostsamt renoveringsbehov på 20-30 år, men då är skogen i någon annans ägo. Därmed har kommunen löst situationen på kort sikt, men knappast i det långa loppet.
Eftertraktad mark
Men det kanske viktigaste argumentet för att behålla skogen är som bytesvara. Kommuner runt om i landet behöver nya markområden för industrier, egna anläggningar, bostäder och infrastruktur.
I de flesta fall äger inte kommunerna själva den mark som krävs – och ofta är markägare mycket ointresserade av att sälja.
Detta eftersom de vet att deras markområden är eftertraktade och därmed stiger i värde för varje dag som går.
I Kinda kommun har frågan om en försäljning av skogen dykt upp på agendan och när kommunstyrelsen senast behandlade ärendet beslutades att kommunchefen Rosie-Mari Fors, ska ta fram underlag som beskriver fördelar och nackdelar med de olika alternativen.
Skrivningen har ändrats efterhand frågan behandlats. Till en början var inställningen mer eller mindre glasklar – det var försäljning som gällde och den skulle vara genomförd senast i december i år.
Rent politiskt är skogsinnehavsärendet endast i sin linda i Kinda. Det har framskymtat divergerande åsikter inom allianser, koalitioner och till och med inom partier. Det är med all sannolikhet så att till och med enskilda politiker har ändrat åsikter under resans gång.
Olika åsikter
En mycket ovetenskaplig redovisning säger att majoriteten med S, M och KD är för försäljningar, eller någon form av bytesaffärer. Men främst socialdemokraterna är mycket spilttrade. Dessa partier får stöd av L i försäljningstankarna.
Men centern är emot, precis som i många andra kommuner. De vill behålla skogen och eventuellt använda den till bytesaffärer och däremellan endast använda sig av avkastningen. Landsbygdspartiet oberoende tycker samma sak, liksom SD. Men inom det senare partiet finns olika åsikter.
Miljöpartiet är emot en försäljning - om det inte finns en upparbetad plan så att pengarna används ”till något klokt och hållbart”, som partiledaren Pontus Wessman, uttrycker saken.
Om det inte framkommer några direkta nyheter av Rosie-Mari Fors undersökning, talar således det mesta för en snar försäljning, men rent politiskt bör det vara lättare att driva igenom att delar av beståndet säljs, eller bytes mot åtråvärd mark. Som exempelvis för bostadsbyggande i Rimforsa.
Extern köpare
Det torde dock vara svårt att Kinda kommun själv bestämmer vem som ska få köpa marken. Den måste ut på marknaden – och då är risken stor att den hamnar i händerna på exempelvis ett stort skogsbolag, eller någon privat bulvan – för att komma undan granskning inför jordförvärvstillståndet i Länsstyrelsen.
Just sådana markförsäljningar gillas inte av varken Kinda eller Ydre kommuner, som sagt att de gärna ser lokala nya ägare som i framtiden kommer att verka på orten. De två kommuner värnar om de lokala sysselsättnings- och bosättningsskälen.