Lars Winnerbäck i gammal god form

Öppningen är det starkaste jag någonsin har sett.
Slutet är något av det bästa han har gjort.
Men - tyvärr så bjuder Lars Winnerbäck på en transportsträcka i mitten och som drar ner betyget.
Dagen efter.
Jag vet inte var jag ska börja, jag vet inte var jag ska sluta.
Inledningen - den stora och magnifika där Lars Winnerbäck kommer in ensam på gitarr, låter ridån falla lagom till sista versen av "Gråa dagar" och Hovet kliver fram och ger ifrån sig ett makalöst tryck. Det är sagolikt.
Det slår Springsteen. Det slår Dylan. Det slår Lundell.
Slutet - det avskalade men ändå så pompösa i form av "Över gränsen", "Tvivel" och "Kom ihåg mig" är bra och påfallande likt det han gjorde under vinterturnén år 2001. Skillnaden är bara att det är bättre nu.
Och fastän han slår de tre heliga männen på vissa punkter, så är det svårt att sammanfatta konserten; tankarna finns om ett återtåg av stor klass, att Dregen borde göras till ständig medlem i bandet och inte bara gästinhoppare och att pausen har gjort Winnerbäck gott, musiken är fylligare än någonsin och texterna har en substans som vi faktiskt har saknat på sistone.
Men Winnerbäck har två stora problem.
För det första gör hans musik det omöjligt att nyttja de spetskvaliteter som exempelvis Idde Schultz och Staffan Andersson besitter. För det andra så plockar han mer än gärna fram den akustiska gitarren.
Och det här är ganska intressant.
Jag tillhör annars den skara av människor som gillar när Lars Winnerbäck låter de alarmerande gitarrerna stå tillbaka och i stället fokusera på texterna, men jag måste säga att jag tycker det är fel i det här fallet.
I stället bildas en ansträngd transportsträcka. För när det egentligen är på gång att tända till på allvar, så plockar Winnerbäck fram den akustiska gitarren och bjuder på ett någorlunda mer sansat lugn.
Men sansat är det inte annars.
Lars Winnerbäck är på hemmaplan och det märks; publiken är i extas, kan varenda bokstav innantill och minsta lilla ord om staden vid Stångån bemöts med stort jubel.
Men vad annat att vänta när publiken möter framtidens Ulf Lundell?