En folkfest. Så skulle jag beskriva det jag nyss varit med om. Det var i juni förra året som jag bestämde mig för att ge mig på utmaningen att göra Den svenska tjejklassikern. Med det menas att man inom loppet av tolv månader ska genomföra de kvinnliga varianterna av fyra lopp, Vansbrosimmet, Vätternrundan, Lidingöloppet och Vasaloppet. En utmaning, tänkte jag, och ett roligt sätt att hålla igång och ha ett mål. I september sprang jag därför i Lidingös skogar och så i helgen var det dags för mitt andra moment, nämligen Tjejvasan.
På grund av lite snö har mina förberedelser inte varit de bästa, jag fick låna min mosters 90-tal skidor och tog mig runt på det 2,6 kilometer långa elljusspåret i Horn två gånger, jag tror det tog 20 minuter vardera gången. Att jag nu hade tvingat mamma och pappa att följa med mig upp till Dalarna där jag skulle ge mig på att köra tre mil kändes en aning nervöst på fredagskvällen när jag mötte dem i Örebro. Jag hade alltså bara stått på skidorna två gånger och då kört en tiondel vad som komma skulle, var det här vansinne?
Vi kom upp till Sälen sent på fredagen och intog vår lilla stuga som vi hade hyrt. Det var en riktig fjällstuga och här sov jag gott natten innan lopp. På morgonen vaknade jag och kände mig redan där som en skidåkare, idag var det dags! Havregrynsgröt och äggmackor blev den bästa uppladdningen jag kunde tänka mig. En liten bilresa genom små söta byar som jag direkt kopplar till Astrid Lindgrens filmer och barndom tog oss så småningom till Oxberg där starten skulle gå. Det var vi och ett x antal andra takboxbilar kan man säga. 10 000 personer var anmälda till Tjejvasan 2017 och om jag ska beskriva det med ett ord får de bli folkfest. Så mycket folk och glädje! och så kanske de häftigaste av allt, att få köra en tävling där vi motionärer står på samma startlinje som proffsen. Jag tror inte det händer på något annat lopp. Tjejvasan är världens största kvinnliga skidlopp och när man gick på starttorget kunde man känna känslorna i luften, där fanns glädje, nervositet, förväntan och spänning.
Jag gick in i min fålla och det hölls en uppvärmning med glad musik och gympasteg. Jag hörde pappas röst från åskådarkanten när han sa till mamma. "Ja du, det här är nog det närmaste Vasaloppet du och jag kommer att komma". Jag log för mig själv och fortsatte att spela luftgitarr med resten av min startgrupp.
11.15 gick starten för mig och jag började ta mig framåt. Jag hade tagit reda på att högerregeln gällde och att de som ville köra om skulle ta vänstra spåret. Till en början kan jag säga att det där var lite kaosartat men så småningom luckrades det upp.
Vi kom till den första backen och stämningen var inte på topp längre, alla tjejer var helt tysta, till plötsligt en dam bredvid mig säger på utpräglad göteborgska "men det var då tusan vad tysta alla ska vara". Då utbrister ett skratt och vi alla pallrar oss upp för den första backen.
Sen gick det, första milen var i princip bara uppför och nerför och när jag kom till den första nerförsbacken såg jag många tjejer ta av sig skidorna och gå ner. Då tänkte jag för mig själv att jag har två val, antingen gör jag samma eller så litar jag på mitt balanssinne. Så jag tog proffsens spår och for ner för backen utan problem.
När första milen var gjord kom man till en mellanstation, där serverades vatten, energidryck och så de klassiska vasaloppsbullarna med blåbärssoppa. Där väntade också mamma och pappa för peppning. "Nu är det värsta gjort" hörde jag någon säga och efter en kort paus gav jag mig iväg igen. Att det värsta var gjort hade de på sätt och vis rätt i, uppförsbackarna och nedförsbackarna var färre och sträckorna som var platta fler, men om det var bättre vet jag inte. På sätt och vis tycker jag tvärtom då det istället blev psykiskt påfrestande att ha samma platta syn framför sig hela tiden. Därför gick kilometrarna mellan 1,5-2,5 mil sakta och jag började känna av alla mina muskler.
Efter drygt 21 kilometer kom det sista stoppet och där stod ett band och peppade. Här kändes det dock drygt i min kropp och jag tänkte att om jag ska klara det här måste jag hitta någon jag kan ta rygg på. Jag såg en tjej framför mig och körde ifatt henne, hon var duktig, hade en fin teknik som jag försökte härma och höll ett bra tempo. Efter ett tag började jag prata lite med henne och sa att jag följde efter henne, frågade vad hon kom ifrån och fick svaret Falun. Efter någon kilometer kom hon ifrån mig och jag fick kämpa på själv en bit, men så när jag kom upp för en backe stod hon där och väntade. "Så bra! Jag trodde nästan du hade gett upp!" sa hon till mig och log glatt "nu fortsätter vi".
Hennes entusiasm fyllde mig med glädje, hon hade väntat på mig, de sista kilometrarna kämpade vi på tillsammans och hon berättade för mig att hon hette Ulla.
Chocken fick jag när hon berättade att hon var 70 år. Hon hade åkt det rätta Vasaloppet när hon fyllde 50 och nu när hon fyllde 70 skulle hon ta sig igenom Tjejvasan. Hon uppmuntrade mig och när det var tre kilometer kvar frågade jag henne. "Var ska jag ta i? Jag har ingen kraft kvar". Hon kollade skarpt på mig och svarade "Det är ju det som är grejen, du ska ta i med alla muskler". Då tittade jag upp på henne och bakom henne såg jag Morakyrkans torn, det betydde att vi var nära och jag tog i allt jag hade.
Känslan som kommer därefter är svår att förklara, när vi tillsammans susar in på Mora torg och ser alla människor som står längs sidorna och peppar. Den här bilden som jag sett på tv sen jag var ett litet barn. Jag ser blomsterflickan och pojken där framme, och även om de inte väntar på mig känner jag mig som en vinnare. Jag hör mamma och pappa som står på sidan och skriker och det känns som jag står inuti en bubbla.
När jag kommer förbi målgången och Ulla sträcker ut sina armar mot mig känner jag att jag fylls av tårar. Jag är så trött att jag vill slänga mig på marken, men om jag sätter mig ner kommer jag inte komma upp igen. Jag tar istället emot kramen och fylls av stolthet. Jag gjorde det, jag genomförde Tjejvasan 2017. Jag är en vinnare.
