Detta skrivs i en tid då den gamla skolan är ett minne blott. 1925, 11 år efter invigningen av skolan, blev jag inskriven där. Det fanns olika vägar att välja på, men vanligast blev då genvägen, som nu kallas Kärleksstigen, genom grindarna, den första vid Gammelgårdsbacken, sedan över kvarndammen och upp genom skogen, där det då inte fanns någon gata, däremot fanns Stjärnebotorpet där, vilket brukades av Karsk. Från Småskolan har jag inte några skriftliga minnen, samlarivern hade ännu inte angripit mig. De minnen som finns kvar var inte en vänlig sinnad Fe med en lysande stav, utan snarare motsatsen med en hotande rotting, frekvent använd på ett par elever, som av blygsel eller oförmåga att kunna följa med i undervisningen. En märklig åtgärd kan tyckas, för att lära ut ABC och 1+2. De här två första åren i skolan hade jag tänkt släntra över med detta, men kan ändå inte släppa tanken på de här skolkamraterna och deras situationer. Har tidigare skrivit om dem, men minnesbilderna är så sårande att de tål en repris. Vissa händelser genom livet etsar sig fast. Detta är ett sådant minne. Själv var jag blyg och tillbakadragen, så jag känner till vad detta handikapp innebär. De, som fick ta emot de flesta slagen, var en pojke och en flicka. Hon var bosatt söderut och gick genom Kisa med försiktiga steg, som om någonting höll emot, men när hon väl nådde fram till Mjellerumbron sprang hon sista biten hem, hon vågade uppenbarligen inte visa för omgivningen att hon hade spring i fötterna. Flickan var alltid ensam i skolan, även på rasterna. Hur de klarade av sveda och värk, fysiskt och mentalt känner vi inte till, men pojken bet ihop tänder för att motstå. Har ofta funderat på om rottingarna fanns i skolans förråd, eller om de följde med av privat initiativ? Med detta lämnar vi småskolan.
Vi fick en lärare, som inte hade rottingen i högsta hugg, men väl en pekpinne, som han kunde smälla till med på fingrarna. Om jag påstår att han var pedant, så tror jag inte att jag överdriver. Han hade högläsning för oss ur en bok på lästimmarna, men om någon gluttade i den, vilket en pigg flicka gjorde, blev det slut. Den flickan gick tyvärr bort i sin ungdoms bästa tid, 18 år, i det som då kallades lungsot.
På väggarna i skolsalen var de upphängda inom glas och ram, de historiska hjältar vi skulle veta något om. De här herrarna stirrade ner på oss, det var Axel Oxenstierna, Gustaf II Adolf och Carl XII, som drog ut i krig runt om i Europa med våra svenska bönder, torpare och drängar. Hur det gick för de hemmavarande fick vi inte så mycket påskrivet om.
Visst fick vi lära oss en hel del i vår skola. Jag har sparat allt materiel från klass 3 till 6, så om jag bläddrar lite bland provskrivningar ser jag frågor om vad som menas med en parallellcirkel, vad är koldioxid, vad innehöll Birger Jarls lag om arvsrätt, varför fick Magnus Birgersson tillnamnet Ladulås. Vad menas med att folket under medeltiden gav tionde? Dessa är exempel på om hur frågorna då kunde ställas!
Jag intresserade mig mest för naturkunnighetens kemi, där jag sysslade med atomteorin och att samla på grundämnen. Hur konstigt det i dag kan låta, men jag gick faktiskt till apotekare Wachenfeldt och köpte svavel, magnesium och järnfilspån, som förvarades i de bruna burkarna och flaskorna som stod i rader på hyllorna. Apotekaren kände till mitt intresse och vid tillfälle frågade han:
Kan du nämna några salter?
Dessutom vände jag mig till smeden Anton, som krökte rundjärn åt mig till hästskomagneter, som jag lindade med ringledningstråd, kopplat till ett batteri, och därmed hade jag en elektromagnet, som kunde vidareutvecklas till en enkel telegraf.
Har tidigare nämnt om vissa händelser som etsat sig fast genom livet och ska här återkomma till ännu en. En dag när en pojke kommer in med galoscherna på uppmanas han av läraren att gå ut i korridoren och ta av dem. Det blev en liten paus, men så tar pojken mod till sig och svaret blir:
Det kan ja inte, för skorna ä trasige!
Nu följer en total tystnad i salen, inga ytterligare, onödiga ord blir utsagda. På skolgården är det rast, en del starka pojkar slåss, andra spelar brännboll, en del oroar flickorna vid utedassen, som finns där vid en trädomsluten hörna av skolgården. Lärarna går fram och tillbaka på skolgården i grupper och samtalar.
Efter skolavslutningen blir vi bjudna på saft och kakor av läraren och därefter utsläppta i en ny fas i livet, jag till mina universitet, arbetslivet, en nog så viktig läroanstalt, där jag senare genom annan kunskapsinhämtning lärde mig att bildning inte enbart är vett och vetande utan också hut och hållning.
Jag kan inte avsluta utan en en liten epilog från mina universitet, arbetslivet. En av arbetsgivarna kastade ut pengar på golvet inför kvällssopningen. De där pengarna skulle återlämnas till utkastaren. Jag kände till, genom förre springpojken, hur valserna gick. Jag fick inte hittepengarna. För övrigt lärde jag mig mycket genom kunder och övriga besökare, som Ernst Andersson med sin vassa tunga om tjuvar och mördare i samhället. Och efter besök av trävaruhandlaren kom det efter samtal fram att arbetsgivaren förlorat pengar på Kreuger-aktier. Detta från 20- och 30-talets krigstider.
Så fortsatte livsvandringen över stenar och pölar, men också över grönskande blomsterängar.