En sådan gick också ut vid lasarettet och som en vaktmästare uttryckte sig, - här har många blindtarmar seglat uti ån och vidare till sjön.
Den gamla porten till området var bortom den stora ekan och vaktmästarbostaden som hade en lucka i väggen, där vakten kunde kontrollera vilka som passerade.
De anställda flickorna fick lov att ha passerat när klockan slog tio. Det var inte särskilt populärt bland ungdomen.
Det finns många minnen av hur lasarettet såg ut, med de olika salarna och operationssalen med det stora glastaket.
Med de tidigaste minnena får vi förflytta oss till 1920, om någonting som mor berättat. Hon hade då råkat ut för någonting som kallades ”sne-resa” och kom till lasarettet. Kring detta lär jag ha uttalat:
– Inte till etten mamma!
Syster Britta hade fötts och avlidit samma dag, men blivit namngiven. Det var första gången som lasarettet blev inpräntat i mitt medvetande. Senare var det grannflickan Elna som blev förd dit för blindtarmen, men opererades inte förrän den spruckit. Detta medförde ju kritik , men hon överlevde ju.
Så har jag en annan historia om sjukhuset att berätta:
Det var en yngling på 19 år, som låg på kökssoffan i sitt hem med plågor. Han darrade som ett asplöv och blev därför av moderns omsorg förd till lasarettet. Därom hade han inget minne, ej heller hur han kom in, kanske redan medvetslös. Vad som sedan inträffade fick han veta av en annan patient, att han kräkts, blivit omhändertagen och vaknade sedan upp på sal 13, en liten sal med endast en säng och den kallades ”dödssalen”. En trevlig ung sköterska kom in till honom, satte sig på sängkanten och samtalade, vilket blev en lättsam avkoppling i ensamheten.
Detta var i en tid då ronden gick på morgonen, läkaren kom i sällskap med flera sköterskor, som då hade kännetecknet den lilla hättan på huvudet.
Läkaren skulle då höra hur läget var för patienten.
Vid en sådan rond låg ynglingen och läste i en tidning utan att lägga den ifrån sig, när överheten stod vid sängen. Denna nonchalans föranledde läkaren att ryck tidningen från honom och kasta undan den.
Ynglingen var anställd i en snickerifabrik, som hade tillverkat speciella möbler till läkaren, och genom överenskommelse skulle ynglingen vid utskrivningen besöka läkarens bostad i något möbelärende. På grund av tidningsrycket struntade han i detta.
Om dagarna fick han gå upp och satt tillsammans med ett par andra patienter i dagrummet och spelade fia, en av dem var Yngve Fäldt, som så småningom blev 100 år.
Penningspel var inte tillåtet, men de placerade 25-öringarna under brädet, som sedan vinnaren kunde inhösta.
Den här vistelsen på lasarettet varade i 9 dagar; 2 kronor enligt syssloman Stahre.
Under tiden på sal 13 läste han en dag i tidningen laguppställningen till årets första seriematch kl 1, där han var uppsatt, lagledningen kände tydligen inte till hans belägenhet. Men det skulle inte dröja länge förrän han sprang ut på Olympias fotbollsplan.
Men besväret med magen följde några gånger efter matchen, då han blev liggande på kökssoffan.
Tiden gick och den ska liksom läka alla sår, kanske, men inte alla, och trots detta så står han fortfarande i lodläge.
Inte ens den märkliga och även fruktade sal 13 kunde hejda hans fortsatta levnad och minnet från den lilla salen blev något som liknade en privat förmån. Nu finns varken sal 13 eller nya lasarettet kvar.
