Vår tidning tog en tur till Linnégatan och fann en man med många strängar på sin lyra. Möbelsnickare, företagare, kommunist, familjefar, fotbollsspelare, hembygdsvän med mera, med mera.
Olle föddes 1918, bara ett par månader innan första världskrigets slut. Familjen bodde då på övervåningen i Västanå, i hörnet Grönedegatan-Linnégatan. Efter bara några år flyttade man en bit längre ned på Grönedegatan, till Sällstad.
Skilsmässa punkt slut
Pappa Ture var taxichaufför och mamma Hilma sömmerska i hemmet. Men 1930 skildes föräldrarna. Pappa flyttade bara några hundra meter bort, till Garveriet. Ändå betydde det att kontakten klipptes av nästan fullständigt. Det var bara så på den tiden.
- Då var det skilsmässa punkt slut. Vi träffades nästan aldrig. Någon gång kunde vi råkas men det var aldrig planlagt. Vi var aldrig hemma hos honom annat än när min syster fick gå dit och hämta pengar en gång i månaden.
Den tidens underhåll var tio kronor för varje barn under 15 år. Eftersom fyra av de fem barnen var under 15 så blev det 40 kronor i månaden, en summa som sen sjönk vartefter. Pappan bildade senare en ny familj.
För mamma Hilma blev det jobbiga år trots underhållet. Hon och de fem barnen bodde kvar i Sällstad. Olle minns att mormor och barnen hjälptes åt med hushållet för att mamma skulle få tid med sin sömnad, mest finklänningar.
Efter skolan var det bara ut och jobba som 13-åring. Olles första jobb blev som springschas hos Hultkvists affär på Grönedegatan. Tre kronor i veckan var lönen. Vintern 1932 blev han i stället springschas hos Carlströms (i Åkerdala på Kalmarvägen) och lönen sprang upp i hela 20 kronor i månaden.
- Sen, 1934, fick jag tips om att Kisa Möbelindustri behövde en lärling. Jag tyckte ju om slöjd och var trött på springschasjobbet så jag gick dit och fick lärlingsplatsen.
Fabriken tillverkade diverse möbler. Många beställde hela möblemang när de skulle gifta sig. Det blev fyra lärlingsår för Olle och sen fast jobb fram till 1945 då fabrikören Fransson bestämde sig för att sälja fabriken.
Egen företagare
Nu bestämde sig åtta av jobbarna att ta över fabriken och bilda aktiebolag. Ett stort steg berättar Olle.
- Vi fick sätta in 2 500 kronor var och det var stora pengar på den tiden. Men jag hade turen att släkten skrev på åt mig så jag kunde få låna.
Olle Jacobsson blev hastigt och lustigt företagare och det var han fram till omkring 1970 när han lämnade firman. Då hade fabriken på 50-talet hunnit flytta till Karlebyområdet där den senare lades ner. Då hade utvecklingen gått åt allt mer legoarbeten. De sista åren innan pensionen jobbade Olle på Kindasågen.
Hur var det då med politiken? Olle är ju känd som kommunist men han började faktiskt sin bana i socialdemokratiska SDUK (Socialdemokratiska Ungdomsklubben). Det var där ungdomen samlades, inte minst för att ha trevligt tillsammans. Men Olle ville lite mer.
- Jag ville väl ha lite mer allvar. Vi var ett gäng som gick samman och bildade en kommunistisk organisation i Kisa 1938.
Åren runt andra världskriget var framgångsrika för kommunisterna i Sverige och i Kisa hade partiet en ledamot i fullmäktige under 40-talet.
- Han hette Harry Karlsson. Det var hans motion som ledde till byggandet av Kisahusen. Det var ett stort motstånd mot kommunalt ägande då. Man var rädd att få hit folk som skulle "ligga på sockna", alltså ligga kommunen till last.
Högervindar efter kriget
Sen kom 50-talet med kalla kriget och högervindarna svepte bort kommunisterna ur fullmäktige. Olle var länge inte medlem i något parti. Men på gamla dar har han hittat en ny hemvist.
- Jag är med i KPML(r) sen några år. De har raka åsikter och har heller inget förflutet med Sovjet; de insåg tidigt att det gått snett där. Vänsterpartiet har gått alldeles för långt åt höger tycker jag.
Vad är viktigast tycker du?
- Att den offentliga sektorn ska stå för skola, sjukvård och omsorg håller jag hårt på. Ingen profit på nöd och elände.
Ska näringslivet förstatligas också?
- De stora företagen bör nog bli statliga. Men småföretag måste finnas; det blir alldeles för byråkratiskt annars.
Säger den gamle företagaren och kommunisten. En tid var han ordförande för Träindustriarbetarförbundet i Kisa samtidigt som han var arbetsgivare i sin roll som delägare i möbelfabriken.
Var det aldrig en konflikt mellan rollerna?
- Jag upplevde det aldrig så. Vi hade ju bara vanlig timpenning och någon extra krona en gång om året som gick till våra lån. I huvudsak var vi vanliga jobbare som bara hade till vår försörjning.
Egen villa
Nej, någon kapitalist har aldrig Olle upplevt sig som. Fast visst har han upplevt en tid med standardutveckling. I ungdomen var det inte tal om att flytta hemifrån. Det fanns inga lägenheter i Kisa.
Först 1943 flyttade han hemifrån som nygift.
- Vi träffades på en midsommarfest på festplatsen i Tidersrum, Asta och jag. Det vart att vi fortsatte att träffas och så gifte vi oss. Det blir 60 år i år?
Den nyblivna familjen fick hyra en pytteliten vindslägenhet på Grönedegatan, ett rum och kök med snedtak. Senare flyttade de till Olles syster bortom sågen vid Bjärkeryd. Där bodde de till 1954 då Olle, Asta och de två barnen Yvonne och Jan, kunde flytta in i sin nybyggda villa på Tallgatan. Ett stort ögonblick.
- Det var första gången som jag hade tillgång till badrum och toalett. Det var ju ett stort steg framåt för oss.
- Jag var med i allmänna brandkåren en tid och var vice blåsare. Men som tur var behövde jag aldrig blåsa.
Nu bor Olle och Asta på Linnégatan, bara 150 meter från huset där han föddes den där gången 1918. Cirkeln är sluten på något vis.
- Visst börjar man bli lite gammal och ha svårt att hänga med. Barnen säger att jag borde skaffa en dator men jag vill inte?
Dator eller inte. Olle Jacobsson fortsätter nog att skriva sina insändare. Kisabon, möbelsnickaren, kommunisten och fotbollsälskaren lär fortsätta att ha åsikter om både det ena och det andra.