På den tiden blev sådana människor väl bemötta, för ingen kände väl till varför de uppträdde si eller så. I samma hus bodde också ett gammalt par. Gumman var blind, men kanske inte totalt, därför att hon kunde sticka strumpor.
En dag lade hon ifrån sig strumpsticket i ett lerfat som stod intill bordet, emedan hon skulle koka välling till sin gubbe. När han satte sig till bords och skulle äta utbrast han: – Kors, idag tror jag vi får strumpvälling. Ja, se gumman hade hällt upp vällingen i det lerfat där hon lagt strumpsticket.
Detta är mors berättelse från dåtidens dagliga liv. Sedan vi flyttat och jag vuxit upp mötte jag andra, som jag anser märkliga människor, för de fanns där mellan ”Kröken” och Ekäng, också långt utanför, och bland de utomstående fanns då Anna i Simlebo.
Torpet låg där uppe på höjden mellan Kölefors och Malma. Anna var en av dom som många ville driva gäck med.
Jag har ett svagt minne av hur Anna ofredades av några ungdomar på ett lastbilsflak på gatan i Kisa. Men Anna tog upp en hand full med grus och kastade efter dem med utropet:
– Här ska ni få för blige. Detta blev sedan ett välkänt uttryck efter henne. Men så en dag blev hon fasttagen i Kisa, uppsatt och fastkedjad på en vagn under höga rop och förd till fattighuset i Gummingebo, för hon var ju bosatt i Västra Eneby socken.
Jag har en sådan upplevelse från närmare håll. Gamla tant Johanna var bosatt i vindsrummet två smala trappor upp i huset. Så en dag kommer ett par herrar med häst och vagn in på gården. Det hade beslutats att gumman inte kunde klara sig själv. De gick trapporna upp. Efter en stund hördes ljud där uppifrån.
Gumman ropade på hjälp, men nerför bar det och upp på vagnen för transport till fattighuset. De gamla fruktade detta som pesten, men min mormor hade lovats av mor att slippa uppleva detta. Men för oss som upplevde och hörde ropen på hjälp blev detta en livserfarenhet.
Mellan Kölefors och Västra Eneby fanns torpet Mulla, där Lina var bosatt. Hon kunde ge besked om besökarnas framtid. Många ungdomar från Kisa vandrade dit.
Utanför Kisa fanns en annan kvinna som ”spådde”, och dit kom även ungdom cyklande från grannsocknarna.
Det enda minne jag har från sådan verksamhet är ett kort som kom mig tillhanda av en italiensk positivhalare som hade en papegoja till hjälp med att nappa upp ett kort ur en kartong. När jag nu läser igenom texten på kortet har jag väldigt svårt att hitta något som berör min levnad, men så här kan det lyda:
– Då ni kommer att ha god inkomst gör ni er inga bekymmer över livet! Därmed lämnar vi ”siar-tiden” åt sitt öde.
Till de här märkliga människorna bör jag åter nämna några som jag tidigare berättat om från Ekäng.
Det är då närmast gamle Niklas, som med sin ko i ladugården, där det fanns en lucka på utsidan där han kastade ut en del av den gödsel som kon stod och trampade i.
I andra ändan av ladugården hade Axel ”Smock” sitt magasin för lump och flaskor, där han ibland räknade upp några kopparslantar ur sin stora ”Kisa-pung”.
Ute vid gatan fanns affären där halvöres kola såldes, och i byggnaden bredvid drev ”Skrot-Kalle” sin biograf, där jag i tidig barndom såg de första Chaplin-filmerna.
Nu har jag nämnt de mest tongivande människorna som samlats i min minneskammare genom livet, och därmed sätter jag punkt!