Jag börjar med det äldsta brevet, skrivet av Mathilda Appelqvist. Jag citerar: "Bergslund den 21 februari 1889. Älskade Gustaf! Må gott är min dagliga önskan. Hjärtligt tack för ditt bref som jag har bekommit, det är roligt att få höra något från dig, min käre vän och att du icke har glömt bort mig och älskar en annan. O Gustaf förbli mig trogen, jag önskar blott att äga dig och ingen annan. Jag hade tänkt att gå till Kisa en söndag, kanhända. Jag gör det framdeles om det blir bra att gå, du skriver att du kommer till Tidersrum 1 söndagen i mars, et var roligt, var hjärtligt välkommen, jag går till kyrkan då förstås".
De här raderna om att Mathilda skriver om att gå till Kisa en söndag säger så mycket. Sannolikt gjorde hon så och träffade sin Gustaf som arbetade i Björndal, där gamla vägen till Kisa då gick förbi. Sedan gifte sig Mathilda och Gustaf och blev bosatta i Stjärnebotorpet. De fick sonen Axel, som blev spårvagnskonduktör i Stockholm, men han återvände senare till sina gamla föräldrar i Kisa. Tyvärr fick Mathilda ligga armod sista tiden i sitt liv, då fanns ingen äldrevård, alternativet var fattighuset, Nästa brev handlar om min faster Helga och amerikabrevet , som jag tidigare skrivit om, men det finns någonting som jag än en gång vill citera. Helga hamnade i Chicago och fick arbete på ett hospital. Jag citerar Helga: "På julen att jag på mitt rum och grät, jag tänkte på dem hemma i Sverige, så högtidligt de hade det då de fick samlas kring julgranen och få julklappar.". Helgas blivande make Dag Lagerquist hade tidigare emigrerat till Canada, och Helga och dan gifte sig 1917. Det gick bra för dem i Canada, men ingen av dem återvände någon gång till Sverige. En av deras söner Robert, deltog i andra världskriget. Han var flygare och tjänstgjorde som navigatör vid bombningen av Stutgard 1944.
Nästa brev är något annorlunda. 1931 var ett märkligt år, jag slutade skolan, jag började arbeta och blev uttagen som gratisdeltagare i scouterna läger i Kulla-Gunnarstorp. I ett brev hemifrån skriver syster Lilly något från hennes horisont, nämligen att hennes skolkamrat Ingemar Hansson skållat sig av kaffe vid tältning och blev inlagd på sjukhuset. Små bekymmer i det stora hela där utifrån , fjärran från Ådalen för både Lilly och mej vid den tiden.
Slutligen ett brev från längre fram i tiden. Ett par år före mordet på Olof Palme skev jag ett brev till honom. Jag inleder med att konstatera att läget i världen inte är det allra bästa och att arbetarrörelsen inte engagerar sig tillräckligt för fredens sak, men Palme i svaret har en annan uppfattning. Jag kritiserar Palme för att han godtagit U-båtskommissionens rapport. När jag uttrycker mej att rensa ut alla reaktionära högermänniskor som behärskar våra massmedia så svarar Palme: - Vi lever i en fri och öppen demokrati där människor han grundlagsskyddad rätt att uttrycka sina åsikter. Tyvärr så sprack den demokratibubbla som Palme litade på. Hetsen mot honom gick över styr och slutade med skott på öppen gata. I en demokrati skjuter vi inte ner våra politiska motståndare. Förmodligen fick Carl Lidbom rätt, när han uttalade sig efter mordet, att mördarna inte kunde avslöjas, därför att det vore an katastrof för Sverige. Detta lilla brev och svar. Helheten har här inte plats att återges, men kanske kan publiceras vid annat tillfälle. Det känns riktigt att koppla mitt brev till vad som sedan inträffade. Min slutkommentar till detta: - Palme var en respekterad statsman världen över, han vågade även "sticka upp" mot supermakten, och med de orden stänger jag postlådan för i dag.