När jag bläddrar tillbaka till det jag skrivit om, stannar jag upp kring de märkligaste erfarenheterna och händelserna som ännu en gång kan flyttas fram i dagsljuset, om vad som tilldragit sig under vår tid angående lort- och fattigSverige, men även någon liten olycka som vi kan kosta på oss med ett leende.
Upptrampade stigar
Först något som har att göra med olika klasser i samhället. Arbetarna var väl inte alltid så rena och hela i sin klädsel, så detta föranledde ett par barn att fråga sin farmor om arbetarna var människor, på vilket hon svarade, -jo det är de, men en sämre sort!
Här lämnar jag plats för läsarnas egna tankar! Efter detta förflyttar vi oss till den så kallade bakvägen från torget på upptrampade stigar på åkerjorden förbi uthusen och vidare över Ekängs gård till Grönedegatan.
Skarvar
En av de uppmärksammade vandrarna var en äldre kvinna, som vi kallade käringen på Knölen. En dag kommer hon över åkerjorden, klädd i dåtidens vanliga svarta kjol som räckte till vristerna. Hon för upp handen under kjolen, tar emot avföringen och kastar den ut på åkern.
Efter den här inledningen är det kanske någon av läsarna som reagerar med orden nu skarvar han allt! Nej det gör han inte! Jag har hört och sett allt det jag berättar om. Detta var en annorlunda tid, för snart 100 år sedan, då sopgroparna fanns, där slaskhinkarna tömdes, vilket hörde till tidens lort och fattigdom.
Ner för backen
Från detta flyttar vi oss till någonting annat. I Kisa fanns då en allmän brandkår. En av medlemmarna var David i Backasand, känd som "het på gröten". Han var med om en vådlig färd, vilken jag benämnt som den klassiska cykelfärden, som jag tidigare skrivit något om. Nu ska vi i emellertid återkomma.
David kallades en natt till eldsvåda i möbelfabriken Emilslund på Enebygatan. På snabbast möjliga tid fick David på sig byxor, skjorta och skor, ut till cykeln, som stod lutad mot stugknuten. En sväng med benet över sadeln och så sitter David startklar och cykeln börjar rulla ner för backen.
Sin gilla gång
Men, men i hastigheten hade David inte uppmärksammat att kedjan kuggat av och han kunde alltså inte bromsa. Vad David tänkte i det ögonblicket kan vi endast föreställa oss, alltmedan hastigheten på cykeln bara ökade och ganska snart kryssade David Grönedegatan och klöv Stahres hagtornshäck.
Vi kan ta den här olyckan med ett leende, för vi har aldrig hört talas om att David skadat sig, några revor i huden kunde nog hustrun Helga klara av. Hu det gick med cykeln känner vi inte till, men den natten blev det inte någon eldsläckning för David. Bara plåstra om och försöka lugna ner sig var nog bästa medicin, medan livet i övrigt gick sin gilla gång.