Det är en kulen höstdag i Kölefors. Nere vid bruket brusar ån som vanligt och Kaj Jonsson ser rätt nöjd ut. För kanske, kanske pekar det åt rätt håll för hans skyddslingar öringarna.
- Vi har sett tre lekgropar här i år, berättar Kaj. För fyra-fem år sen såg vi inte en enda lekgrop.

Kläckningsanstalt
I källaren till Kölefors Maskin har han sin kläckningsanläggning.
Där ligger rommen i lådor som sakta genomströmmas av vatten från ån utanför.
Öringen leker i oktober och i år har Kaj tagit rom från fyra fiskar. Men de är inte fångade i Köleforsån utan i en liten bäck uppåt Nykil där han planterade in öring redan på 60-talet.

Blandar i plastfat
Kaj fångar honorna med ryssja och sprutar ut rommen i ett plastfat. Sen tar han en hanne, klämmer ut lite mjölke och blandar runt.
- Det är skitenkelt, säger Kaj. Man behöver inte befrukta varje korn för sig...

5 000 romkorn
Nu har han över 5 000 romkorn i sin kläckningsanläggning. Bättre än på flera år.
- Ser du att det är en liten grå fläck i varje romkorn, säger Kaj. Det kallas gråfläck och betyder att det är befruktat.
Om ett romkorn är dött blir det vitt och måste plockas bort för att undvika svampangrepp på de friska kornen. Men totalt räknar inte Kaj med en dödlighet på mer än högst fem procent.

Kris vintern 05-06
Annat var det vintern 2005-2006 när det lagrades timmer i Kisasjön. Då var dödligheten omkring 95 procent, berättar Kaj.
- Vi plockade bort 4 500 döda romkorn och bara 200-300 överlevde. Det var en krisvinter. Det var precis vitt i lådorna.
Riktigt varför så många dog vet inte Kaj. Kanske berodde det på att syrehalten sänktes i vattnet. Eller på utsläppen av barklakvatten, kväve och fosfor.
Som tur var blev det bättre redan nästa vinter. Då var syrehalten hög igen.