– 90 år är en lång tid och jag är så tacksam att jag kommer ihåg så mycket. Jag var rädd att jag skulle tappa minnet någon gång när jag var 70 eller 80.

Irena Forslind känner många till, speciellt för hennes insamlingsarbete till barnhem i Polen och de föreläsningar hon har gjort runt om i Sveriges skolor om hennes liv under ”Förintelsen”. 

Hon är en kvinna som har sett många sidor av livet och som minns och kan berätta om dem. Vid några tillfällen blir det med en sorgtung, men stark, röst.

– Redan som barn, när jag föddes, så var det svårt. Det var inte lätt att ha ogifta föräldrar, jag blev kallad i så många, många år att jag var oäkta av folk runt omkring mig. Jag är så tacksam för att det inte är på samma sätt i dag.

Betydande morfar

Hon berättar om sin familj och att hon älskade sina föräldrar väldigt mycket, men att morfadern betydde något alldeles speciellt för henne.

– Min älskade morfar har betytt mycket för mig. Han förklarade för mig när jag grät och frågade om inte jag var ett äkta barn, att det var bara något som människorna hade hittat på. ”Du är lika äkta som alla andra barn”, sa han till mig. Han lärde mig också att vara ödmjuk till livet och framförallt kärleksfull.

Kriget kom

Som barn var hon med i scouterna och gick i skolan, som vilket barn som helst, men sedan kom Adolf Hitler och kriget. Tre dagar före julafton blev hela familjen arresterad och fängslad i flera månader. Under de månaderna utsattes de för förhör och misshandel. Sedan splittrades familjen och de hamnade i olika koncentrationsläger. 

Irena hamnade i Ravensbrück och var fast där i fem år av sitt liv. Det var fem tuffa år kantade av sorg, smärta, skräck och saknad till familjen.

I lägret fanns det under hennes tid där en kvinna som kallades ”Tant Sofia”, som barnen i baracken samlades runt när ljuset hade släckts. Hon tröstade barnen och lyssnade på dem när de berättade om saknaden till sina föräldrar och rädslorna i lägret. Hon tröstade dem samtidigt som de ibland kunde hitta henne gråtandes efter sin egna make, barn och familj.

Vägde 20 kilo

Irena bär i dag ärr från tiden i lägret, både kroppsliga och själsliga. Bleka streck syns i hennes ansikte från en misshandel som ägde rum.

– Såren finns kvar men jag känner inget hat längre.

De själsliga såren kommer också från tiden efteråt, när hon kom till Sverige och fick möta det svenska samhället. 

Hon var 17 år och vägde 20 kilo när hon blev befriad och kom med de vita bussarna till Sverige, och hon berättar om ett Sverige som inte var redo för hanteringen av den våg av människor som kom från kriget.

– När du kom till Sverige var du tvungen att jobba och försörja dig eller vända hem, och jag hade ingen att vända hem till, det var så svårt, berättar Irena Forslind.

– Det var inga kurser och utbildningar på samma sätt som i dag för de som kommer hit. Uppriktigt sagt så är jag ledsen för att jag inte fick någon hjälp så att jag hade kunnat fått gå i skolan. Det gör mig ledsen.

Stor saknad

Hon saknade Polen något så innerligt, men hade ingenting att återvända till, hon var helt ensam och visste inte vad hon skulle ta sig till. Till slut lyckades hon få kontakt med en kvinna som ordnade så att hon fick hjälp av Röda Korset. Hon fick en anställning som barnmamma hos en änkling för att ta hand om hans tvååriga son och det var för henne en överväldigande känsla. 

Efter en tid kom dock påtryckningar från hennes kontakt på Röda Korset att hon var tvungen att gifta sig med mannen hon jobbade hos. Än i dag vet hon inte varför hon tvingades in i detta äktenskap, hon ville inte gifta sig, hon var ung och ville hem till Polen. Tillsammans fick de två barn, men efter 18 år som gifta gick de skilda vägar. Irena blev då ensamstående med tre barn att försörja, men det gick. Hon jobbade, sydde deras kläder och gjorde allt för att de skulle ha det så bra som bara möjligt.

Livslång kärlek

Under dessa år blev påfrestningen för stor, minnena från lägret, mobbingen och giftermålet hon tvingades att ingå gjorde att hon fick ta hjälp av psykiatrin.

– Jag har ”pejlat” mycket mellan psykiatriska kliniker och mitt hem, jag har gått på starka tabletter och det pågick fram till att jag träffade Jan år 1968.

Det var under en av hennes vistelser på sjukhuset som hon träffade sin man Jan. Det var en dag när hon och hennes sköterska hade gått ut för att äta, för att komma bort från sjukhusmiljöerna och röra sig bland andra människor, som hon träffade Jan. Han var bekant med sköterskan och de började att samtala. Det blev början på en livslång kärlek, men betydde också ett tillfrisknande för Irena.

Under 1980-talet började hon att bedriva insamlingar till barnhem i Polen, tillsammans med hennes man.

– Jag kände att jag ville göra något för mitt land och så fick jag veta att det var så fattigt i Polen. På tre veckor fick vi ihop en ”Kinda Gurka-bil” full med kläder och mat som vi körde ner till ett barnhem.

I samma veva visades det intresse för Irenas engagemang för barnhem och insamlingar så hon blev bjuden till Rimforsa skola för att berätta om detta. Det hela utvecklades sedan till att hon även berättade om sin tid i koncentrationslägret och har därefter åkt runt till skolor i hela Sverige och berättat om sina upplevelser. 

Efter föreläsningarna har hon fått 5 000 brev från barn som hon har berättat sin historia för och hjälpt många att berätta om sina egna problem.

– Det var en period som jag vantrivdes och var ledsen, jag låste in mig och ville inte visa mig tillsammans med Jan. De i samhället mobbade mig för att jag inte kunde formulera mig ordentligt, jag hånades. De sa att ”du är så gammal och Jan är så ung”, så att jag kunde ha varit mamma till honom.

”Änglarna”

Irena bestämde sig då att vara för sig själv och ägna mer tid till sina barn och barnbarn och insamlingarna till barnhemmen. I dag känner hon att det har vänt, ingen talar illa om henne längre och hon har många vänner. Särskilt varmt pratar hon om sin syförening i Svinhult. Hon kallar dem ”Änglarna i Svinhult”, då de har stöttat henne och hjälpt henne i mycket.

– Jag känner en enorm tacksamhet för min familj, barn och barnbarn. För mina vänner som stöttat mig på olika sätt, de betyder enormt mycket för mig. Jag är inte mobbad längre. Jag är tacksam för min man som en gång räddat mitt liv, jag hoppas att vi får leva tillsammans så länge gud tillåter oss, säger hon och fortsätter:

– Livet har lärt mig mycket, att vara tacksam och ödmjuk mot alla och inte döma, och om jag kan hjälpa så ska jag göra det.