Michael Utterström är ordförande i Nimmerns fiskevårdsområdesförening. Han vill lyfta fram förra ordföranden och eldsjälen Jan Gustafssons engagemang som särskilt viktigt för där de är idag med sjön.
– Ekosystemet tippade över.
Så låter det när Carl-Johan Månsson beskriver hur illa däran Nimmern varit. Han är biolog och arbetar som fiskerikonsulent. I snart tio år har han gjort regelbundna besök till sjön för att genomföra sina kontroller. Nu är han på plats ännu en gång för att mäta fiskbeståndet genom så kallat provfiske och utröna något om vattnets kvalitet.
– När jag var här i våras tänkte jag att fasen vad det har hänt saker. Man såg ju bottnarna långt ute på sjön. Annars har ju vattnet varit så grumligt att siktdjupet bara varit några decimeter.
Det är Nimmerns fiskevårdsområdesförening som anlitat Carl-Johan Månsson för att assistera med inventeringen. Michael Utterström är ordförande i föreningen och växte upp vid sjön. Han såg med egna ögon hur den sakta bytte skepnad.
– Jag minns när jag var liten och vi ville äta gös till middag. Då åkte farsan och jag ut på sjön och slängde nät. Och sådär var det ett tag till, att man fick upp gös. Men sen nånstans runt 1990 fick den sig en knäck.
Till en början blev det ingen större uppståndelse kring minskningen. Man gladdes åt att kräftbeståndet gick upp istället. Men så när även kräftorna började försvinna hajade många till. Och trenden nedåt bara fortsatte.
– I början av 2000-talet blev det sämre och sämre. Runt 2008–2010 var det som en dyngbrunn. Det stank, man gick inte ner och badade. Jag hade småbarn och tänkte: "fan, ska det vara såhär?".
De små "snorgersarna" är särskilt besvärliga att få loss ur näten. Men även de ska med i statistiken när det provfiskas.
Problemet var överskottet av näring. Från de kringliggande fälten rinner gödsel ner i sjön och sätter sig i sedimenten. Det gynnar karpfiskar som braxen och mört – arter som livnär sig på djurplankton. Eftersom djurplankton i sin tur äter växtplankton förlorar dessa till viss del en naturlig fiende och kan föröka sig mer ohämmat. Algblomning uppstår och förorenar vattnet.
Vad skulle man då göra åt det här? Det var inte bara en fråga om bad eller fiske. I slutändan handlade det om dricksvattnets kvalitet, eftersom det påverkas av vattnet i sjöarna.
Fiskevårdsområdesföreningen vände sig till länsstyrelsen. De erbjöd finansiellt stöd för att reducera de fiskarter som fanns i överflöd. Till slut hittade man en effektiv metod för att åstadkomma det.
Carl-Johan Månsson arbetar som fiskerikonsulent. Han undersöker vilket tillstånd landets sjöar befinner sig i. Med hjälp av noggranna mätningar skapar han en bild av sjöns fiskebestånd.
– Carl-Johan föreslog notfiske, så vi tog kontakt med några finländare som kom hit. Vi skrattade åt oss själva som hade stått där och plockat braxen på nät, säger Michael Utterström.
– Med braxnäten och bottengarn fick vi upp 5-6 ton på sex veckor. Med notfisket fick de upp 44 ton på sju dagar.
Tack vare det här har utvecklingen i Nimmern vänt. Carl-Johan Månsson inventerar hundratals sjöar årligen i hela södra Sverige, och kallar den för "en föregångare nationellt".
Varför gör man inte samma sak i andra sjöar då?
– Det krävs en ganska stor organisation. Här är det eldsjälar, och de finns inte överallt idag tyvärr.
Nimmern ligger i Kinda kommun, öster om riksväg 23 mellan Kisa och Rimforsa. Efter år av stadigt försämrad vattenkvalitet verkar målmedvetet arbete ha gjort att sjön börjat återhämta sig.
Målet är att få en annan balans mellan de olika sorters fiskarna. Mer rovfisk, mindre karpfisk. Utöver det kan den totala mängden fisk komma att behöva dras ner. Allt detta syftar i grunden till att vattnet ska hållas rent, förklarar Michael Utterström.
– En granne som var segelflygare sa att det var så enkelt att navigera i Östergötland eftersom det fanns två gröna sjöar. Den stora var Roxen och den lilla var Nimmern. Om du roar dig med Google maps så är Nimmern grön. Nu hoppas jag att den blir blåare och blåare.