Skatten ingen räddare

Solveig Danielson (kd) är ny ordförande i barn- och utbildningsnämnden (BUN) sen nyår. Hon har hamnat mitt i en
het debatt om sparkrav inom skola och barnomsorg. Anders Ljung (c) är nytt kommunalråd men satt så sent som i fjol som ordförande i BUN och har erfarenhet även av andra kommunala nämnder. Vi får
en pratstund med de båda på Ljungs kontor.
Jag hittade en artikel i vår tidning om Lars Ingelstam, professor vid Linköpings universitet vid Tema teknik och social förändring, som varit och pratat i Hultsfred. Har vi blivit för rika för att ha råd med omsorg? funderar han. "Det förbryllar oss", säger Ingelstam. "Vi är rikare än någonsin, ändå har vi inte råd att erbjuda förstklassig vård. Vi har inte råd med tillräckligt många och duktiga lärare och kommunen har inte råd att ge sina lägst betalda högre lön." Håller ni med?
Anders Ljung (AL):
- Kommunen har ju inte blivit rikare. Det är möjligt att samhällsmedborgarna blivit det, men kommunen har ju jämt göra med att få budgeten att gå ihop. Vi är ju ingen fattig kommun men börjar vi tulla på kapitalet så blir vi fattigare. Vi ser ju vilket underskott de har i Åtvidaberg och det får man ju vara tacksam för att vi inte har här. Då får man ju spara ännu mer.
När man pratar med folk om sparkraven i skolan så menar många att verksamheten helt enkelt är underfinansierad, den har fått för lite pengar. Är det så?
Solveig Danielson (SD):
- Egentligen kan vi ju inte svara på det, för man har inte gjort en riktig analys på det som jag ser det. Nu har vi ju fått in konsekvensbeskrivningar och det är ju bra. Men däremot har det inte gjorts någon analys av konsekvensbeskrivningarna och det måste vi jobba vidare med. Ska man dra ner och lägga ner verksamheter så måste man ju innan man gör det göra en ordentlig konsekvensbeskrivning och en analys av det. Och det är ju nämnden som gör det tillsammans med verksamheten.
Är inte det precis tvärtom mot vad som hänt nu? Ni har ju lagt sparkraven innan det skett en analys.
SD: - Ja, fast det är ju inte taget något beslut på att lägga ner någon verksamhet än.
Fast det måste de ju göra.
SD: - Nej, det är inte säkert. Det beslutet är ju inte taget än.
AL: - Det är ju så hela tiden att man tittar på det här lilla man inte har i stället för att fokusera på den biten man har och göra någonting bra av det. Om man gör en verksamhet så bra som möjligt av den bit man har i stället för att hela tiden prata om att "det här har vi inte" och "då måste vi ta bort det här och det här och det här?" Och det har jag påpekat många gånger: Titta på det ni har och gör något bra av det.
På Rimforsa skolområde behöver de spara en knapp miljon kronor, vilket innebär cirka 6,5 tjänster. Vad ska de spara på?
AL: - Men varför ska de fokusera på 6,5 tjänster?
Därför att det är det de måste göra för att kunna spara.
AL: - Nej, det måste finnas annat?
Men därför frågar jag er: Vad ska de spara på?
AL: - Ja, men det är ju inte våran sak att säga. Alltså, så fort man ska spara så handlar det hela tiden om att spara på tjänster. Tjänster och tjänster och tjänster... Man tittar inte på något annat. Man vill inte
titta på något annat.
SD: - Det vi bland annat ska lyfta upp och titta på lite är våra lokaler där vi sammanlagt har en väldigt hög hyra. En väldigt hög hyra! Nu har vi inte tittat på om det är rimligt eller så men vid en första anblick är det väldigt mycket pengar vi betalar i hyra.
AL: - Vikarieanskaffningen till exempel. Om någon är sjuk; kan man fixa det utan att ta in en vikarie i några timmar? Har man gjort det? Vad ger det i pengar?
Du menar att vi ska ha samma lärare till två klasser?
AL: - Kanske inte samma lärare till två klasser. Men det kanske är så att en lärare inte har tjänstgöring ett par timmar på morgonen och kan ta de timmarna i stället. En annan lärare kanske inte har tjänstgöring på eftermiddagen. Kan han gå in och ta timmarna då?
Har man tittat på det här?
SD: - Om man arbetar i lärarlag och har lärarlag som inte är så stora så är det kanske ett sätt om någon är borta. Då känner man till de här eleverna och då kanske man kan göra tillfälliga lösningar för den dagen. Om det är långvariga sjukskrivningar så går det naturligtvis inte. Men på kort tid kanske man kan titta på det; behöver vi verkligen en vikarie i dag?
Men det kan ju inte ge några miljoner. Det måste ju vara småpengar?
AL: - Säg inte det.
SD: - Men om man hittar många sådana här små saker så kan det tillsammans ge mycket pengar. Det här är bara ett exempel.
Men i Rimforsa menar man i varje fall att man måste antingen skära ner på specialundervisningen eller göra större klasser. Vilket ska de göra?
SD: - Ja, specialundervisningen och speciallärare ska vi ju inte ta bort. Vi ska ju inte göra oss av med specialistkompetens som vi har. Det behöver i ju i skolan.
Betyder det att vi får göra klasserna större?
SD: - Ibland kan det innebära större klasser. Det har ju visat sig att det inte alltid är negativt med en stor klass. Sen kan det naturligtvis vara problem, det förstår jag också. Och det finns ju en gräns för hur stor en klass får vara, naturligtvis är det så. Men det har ju inte visat sig när man haft mindre klasser att det blivit bättre resultat. Om det nu är det det gäller, med godkända betyg och så. Det har inte med automatik visat sig att det är på det viset. Sen förstår jag också att för arbetsmiljön finns det en smärtgräns för hur många barn det kan vara.
Man har tidigare utgått från delningstalen 30 elever på mellanstadiet och 25 elever på lågstadiet. Är det acceptabelt att gå över de här gränserna?
AL: - Ja, tillfälligt kan det vara det. Jag menar: vi har in- och utflyttning?
SD: - Alltså kommer det mellan 30 och 35, där är det ju
tveksamt. Men där ligger vi ju inte i dag. Det är ju mellan 26 och 30 vi ligger. Och på högstadiet ligger det ju på 30 i sjuan.
Är det efter besparingarna?
SD: - Ja, vad jag förstått är det så. 30 blir ju sjuorna till hösten.
Men om exempelvis Rimforsa ska skära ner så måste det väl bli större klasser? Där lär man ha klasser med 27-30 barn på mellanstadiet.
SD: - Ja, men där han man ju valt att ha färre antal elever på lågstadiet i och med att man har den här Rimforsamodellen som man pratar om. Man har lagt mer resurser där för att inte ha lika mycket på mellanstadiet.
Då får man gå ifrån den modellen då?
SD: - Det ska ju inte vi bedöma. De får ju fördela pengarna som de tycker och efter behoven. Det har vi inga synpunkter på.
Kan man alltså säga att i princip kan man gå över delningstalen?
SD: - Det kan man göra. Man kan ju gå både upp och ner?
Men frågan är ju om man kan gå över?
AL: - Alltså, det är ju inte rimligt att göra två klasser bara för att det råkar bli till exempel 26 elever. Då har man ju gått över 25 men det är ju inte rimligt att göra två klasser av det och hamna på 13. Eller?
Det är ju politikernas sak att avgöra om det är rimligt eller inte. Har man ett delningstal så har man väl det?
AL: - Alltså, jag tycker inte det är så fruktansvärt stor skillnad att ha 24 elever eller ha 26 elever.
SD: - Sen är det ju väldigt personligt. Jag är tveksam till att man låser sig vid 25 eller någon annan siffra. Man måste se vad det är för personer; vad det för barn och ungdomar. Att man tittar på det i stället.
AL: - Det kan ju vara lugnare i en klass där det är 26-27 elever än i en med 15. Det kan vara på det sättet.
Barnomsorgen i Rimforsa måste spara 1,5 miljoner vilket motsvarar cirka tio tjänster. Vad ska de spara på?
AL: - Men då är vi där igen. Alltså, det är inte vi som ska komma med pekpinnar och säga: det och det ska ni spara på. Det måste de ta fram. Det är de som är experter på det här. Och de ska inte fokusera på den där biten som fattas. Utan de ska fokusera på den biten de har.
Är det inte rimligt att ni kan ge ett exempel på besparingar när ni kräver besparingar på miljoner?
AL: - Nej, för då är vi där igen. Att det har politikerna sagt att vi ska spara på, och det ska vi spara på? Och sen kanske det går att spara någon annanstans som inte vi vet. Vi har inte sakkunskapen fullt ut; det kan vi inte ha.
SD: I så fall ska man sitta ner och diskutera tillsammans, personal från verksamheten och politiker, och ha en dialog och kanske tillsammans hitta saker som man kan lyfta fram.