Svänget kommer från Tjärstad

Man kan utan tvekan säga att Peter Bruun har rytmen i blodet. Som tolvåring började han spela trummor i olika pop- och rockband hemma i Linköping.
- Pappa spelade saxofon och trummor i det militära, men det var främst min kusin Dennis som inspirerade mig. Han är tio år äldre än jag och spelade trummor i dansband och popband på 1970-talet, berättar Peter Bruun.
Redan innan dess bankades det på kastruller och grytlock hemma i Peters föräldrahem till moderns förtvivlan.
Intresset för de latinska och afrikanska rytmerna väcktes när Peter studerade på Valla folkhögskola i början av 1980-talet.
- Vi skulle åka på en studieresa till Afrika och under de veckorna träffade jag många spännande människor som spelade trummor.
Med ett par afrikanska handtrummor i bagaget började han snart spela hemma i Sverige och utbildning fick han på jazzinstitutet i Malmö.

etBicomba
I ungefär samma veva stötte han på Matte Liegnell och Kjell Gustavsson, som tillsammans med bland andra Nils-Erik Gustavsson, Mauro Rubino och Manne Franzén utgjorde etBicomba. Ett svängigt latinoinfluerat rockband som spelade flitigt i och utanför Östergötland under några intensiva år.
Peter ville dock förkovra sig ytterligare, men på den tiden var det inte lätt att hitta utbildningar om man spelade ett så udda instrument som afrikanska handtrummor.
- Istället har jag lärt mig själv, men framförallt har jag rest runt och lärt mig av andra trumslagare. Jag har besökt ett tiotal länder främst i Västafrika och dessutom spelat mycket med invandrare som kommit till Sverige. Det finns en trumtradition för varje folkgrupp och folkgrupper finns det nästan hur många som helst i Afrika, säger Peter Bruun, som mött en stor entusiasm och ett positivt bemötande vid sina många besök i Afrika.

Kåken full av trummor
Sedan 1997 bor han i Tjärstadlund utanför Rimforsa och det stora trähuset är i princip fullt av trummor av olika slag.
- Huset börjar bli för litet för alla trummor. Jag vet inte hur många jag har. När barn kommer och hälsar på brukar de springa runt och räkna, men ena gången är det 80 och nästa gång 96.
Favoriten framför andra är congas och frågan är naturligtvis varför.
- Den kräver en lite annorlunda spelteknik och man måste behärska minst sex grundslag och får spela på ett lite annorlunda sätt. Congastekniken är väldigt utvecklad och väldigt spridd, vilket gör det extra roligt. Min teknik används främst på Kuba och på amerikas östkust.
Under sina år som slagverkare har han märkt en uppgång av intresset och nu är hans kunskaper efterfrågade i olika sammanhang.
Men tro inte att han nöjer sig med att spela congas, nej det blir också trumset, bongos, udu, djembe och darabouka bland mycket annat är bäst att tillägga.

Svenskt och afrikanskt
Ihop med Tina Ragnar och Erik Johansson bildar han Lavalåt, en ensemble där deras fioler och Peters handtrummor skapar en spännande mix.
- Det är väldigt roligt att spela i Lavalåt och att laborera med svensk folkmusik är väldigt spännande, säger Peter, som även är medlem i Linköpingsbaserade Funkability, ett åttamannaband med dansvänlig funk på programmet. Peter spelar även i afrofunkbandet Baki Da Fari med medlemmar från Stockholm och Linköping samt coverbandet Acustica från Linköping.
Till professionen är han annars kakelugnsmakare och driver sedan 15 år en egen firma, men det är musiken som är nummer ett.
För några år sedan genomförde han och keramikern Inger Södergren ett projekt för att skapa vackra och funktionella udo-trummor och i somras släpptes plattan "udutech", Peters första egna soloplatta.
- Det är en gammal dröm att få göra en egen platta och den har fått ett väldigt positivt bemötande. Den spelas till exempel en del på undergroundklubbar i Stockholm och via kontakter med danska och tyska skivbolag hoppas jag kunna sprida min musik även utanför landet.

Inspelad hemma
Skivan spelades in hemma i Tjärstadlund, som under tre månader byggdes om till inspelningsstudio. Kontoret blev kontrollrum och vardagsrmmet blev inspelningsstudio.
Peter spelar själv alla instrument och har arrangerat och spelat in allt med hjälp av studioteknikern och producenten Glenn Winter.
- Det är ingen hitplatta precis. Musiken är influerad av erfarenheter jag gjort och människor jag mött i Sverige och övriga världen, berättar Peter Bruun. Skivan innehåller naturligtvis slagverk av olika slag, men också en del minst sagt udda inslag.
- Jag har dels använt instrument på sätt som de inte brukar användas på, men också använt saker som inte brukar klassas som instrument. Jag har använt tumstock och stolar bara för att det ger ett fräckt sound, förklarar han.
Kyrkklockorna i Tjärstad finns också med liksom ljud inspelade på en flygplats i Frankrike och stadsljud från Nigeria.
Naturljud har alltid fascinerat Peter Bruun och på plattan finns isljud, inspelade nattetid på sjöarna i Tjärstad.
- Isljuden är väldigt olika bland annat beroende på tjockleken och jag har varit ute hela nätter med inspelningsutrustningen och det har blivit sköna sound när det smäller i isen.
Trots att skivan i så stor utsträckning domineras av slagverk bjuder den på varierad lyssning. En del låtar svänger fräckt, andra är lugna och mera meditativa. Peter fick också uppdraget att spela in musik till en utställning om Heliga Birgitta i Vadstena och den har ett stänk av svensk folkmusik i sin vaggviseliknande stil. Skivan är utgiven på det egna bolaget Safiri Sounds och responsen har som sagt varit god.
- Skivan låter kanske mera Afrika än något annat och visst har jag hämtat mycket inspiration därifrån. Förhoppningen är att sprida skivan så mycket som möjligt bland musiker för att väcka intresse för mig som musiker, men också att få ut musiken i ett större sammanhang och få den spridd i världen. Jag tror att min musik är mera gångbar i övriga Europa än i Sverige, säger Peter Bruun, som inte tröttnat på sina trummor.
- Jag spelar varje dag och det är fortfarande lika roligt. Jag gör gärna en skiva till och har en del andra projekt på gång, säger han.