Trummande skingrade mörka tankar

- Ja, både i mellanstadiet och på högstadiet hade jag flera gånger självmordstankar på grund av att jag mådde så dåligt. Vi dessa tillfällen satt jag mig vid mina trummor och mina tankar om självmord skingrades, säger Martina Boren.
Allt var frid och fröjd när han började förskolan i Hycklinge och fortsatte sedan i årskurs ett till tre vid samma skola.
- Det var när jag efter ett tag gått i årskurs fyra i Horns skola problemen började. I Hycklinge hängde jag med bra i skolan och hade en hel del kompisar. På skolan i Horn hade jag knappt några kompisar alls. Jag började känna mig mobbad och utstött av mina skolkamrater, säger Martino.
Några av lärarna på skolan förstod Martinos problem, andra inte.
- De vände mig ryggen när jag ropade på hjälp. De kunde inte hantera frågor kring mobbning och de problem som jag upplevde att jag hade hade kunde de inte lösa, säger Martino.
I lågstadiet hängde Martino med på lektionerna bra men på grund av att han mer och mer fick läs- och skrivsvårigheter så blev skoldagarna i Horn oftast förstörda.
- De kunde ha hjälpt och stöttat mig på ett bättre sätt i Horn. Dels med att jag behövde mer stöttning med mina läs- och skrivsvårigheter och att jag ofta blev påhoppad av de andra eleverna. Jag kände bara en stor plåga inför skolan. När jag mådde som sämst i årskurs fem var jag hemma i flera veckor för jag orkade helt enkelt inte gå dit. Det var så jobbigt att mina första sjävmordstankar kom då, säger Martino.
På hösten 2002 började Martino årskurs sju på Värgårdsskolan i Kisa.
- Det började väl skapligt i skolan. Men ju längre terminen gick blev både mina skolkamraters och lärarnas attityder mot mig allt sämre. Det kändes som att jag fick skulden för att jag mådde så dåligt, säger Martino.
Skolan och Martinos familj hade många möten och telefonsamtal i stort sett dagligen för att diskutera Martinos situation på skolan.
- Det ledde inte till någonting. Det kändes hela tiden som anklagelser mot mig hela tiden. I årskurs åtta kom mina självmordstankar tillbaka för då mådde jag riktigt dåligt och ville bara fly bort från allting, säger Martino.
- Det var riktigt tufft under högstadietiden. Ingen kompis som ringde till mig eller ingen som kom hem till mig. När jag kände att det inte var någon som brydde sig om mig gick jag ensam på skolgården och jag kan tänka mig att mina skolkamrater upplevde mig som ännu mer hemlighetsfull, säger Martino.
En dag kom skolans kurator och rektor hem till Martinos familj. Martino berättar:
- Jag tror att Martino har någon form av avvikelse. När man pratar med honom vill han inte ha ögonkontakt och han sitter och pillar med sin klocka. Jag tror att han har någon form av autism, sa rektorn. Hur kunde han påstå något sådant. En utredning om autism tar lång tid och jag har inte gjort någon sådan. När vi ringde upp honom ett par dagar senare ville han inte veta av att han sagt så.
- Jag hade hade ett stort förtroende för både kurator och rektor innan då dom varit lite av mitt andningshål då jag kunde pratat med dem. Men det försvann helt och hållit efter mötet hemma hos mig, säger Martino.
Sista terminen i årskurs nio förändras mycket för Martino.
- Jag tar mig med min storebror Tobias till skolan vilket ingav respekt för mig. Sedan fick jag Bo Cronstrand som kontaktperson mellan skolan och hemmet. Det fungerade mycket bra. Jag började även på KUB och fick Magnus Löfgren att prata med. Så att min sista termin på grundskolan blev faktiskt ganska bra, jag fick till och med kompisar de sista månaderna i skolan, säger Martino.
I dag går Martino andra året på fordonsprogrammet på Anders Ljungstedts Gymnasium i Linköping.
- Det går riktigt bra. Visst har jag en del bekymmer med kärnämnena, det hänger kvar sedan grundskolan. Engelskan kommer jag troligtvis inta att klara, men jag får ett gymnasiebetyg när jag slutar om ett år, säger Martino.