Kyrkorna i Rimforsa arrangerade i söndags höstens sista afternoon tea. Efter fikastunden så inledde Pelle Sandstrak, eller Mr. Tourette sin föreläsning inför de drygt 100 besökarna.
Svensk i förgrunden
- Jag är född i nord Norge, fast under åren flyttade jag till Sverige, och har bott i Norrland, Stockholm, Göteborg, Malmö och numera bor jag i Linköping.
- I Östergötland känner jag mig hemma. Så jag är norsk i bakgrunden och svensk i förgrunden, skojar Sandstrak.
Vad är vanligt
Han berättade om sitt tuffa liv där ingen riktigt förstod hans handikapp med ofrivilliga rörelser (tics) och läten.
Sandstrak frågar sig vad som egentligen är ett vanligt liv.
- Har du en vanlig fru, vanligt hus, vanlig bil. När blir livet vanligt. Är jag normalstörd. Som liten var jag blyg, fast väldigt rörlig och ljudkänslig.
Tvångstankar
- Jag hade stora bekymmer i min skolgång och under konfirmationstiden, där det absolut inte platsade sig att jag härmade många och sa en massa ofrivilliga fula ord, utan självdistans.
- Det var många tvångstankar som fyllde mitt huvud. Dessa kunde springa iväg åt vilket håll som helst. Även färger, siffror och årstider påverkade mig starkt, då några var onda och vissa stod för något gott.
Hårt liv
- För mig gick det sämre och sämre i skolan och även senare i livet, som blev allt jobbigare. Jag blev trött på själva livet, och tog allt större risker och chanser.
- Detta resulterade i att jag hamnade på Oslos gator, där jag levde med amfetamin i blodet.
- När jag sedan tappade någon tand så fylldes hålet med en servett indränkt med t-sprit. Där satt jag sedan med mina tics.
Nu är det bra
- Jag grät ofta för mig själv, och jag lyckades inte ens ta livet av mig. Där jag sedan en kväll står på vägen och väntar på att bli påkörd, stannar det en kvinnlig bilist. Hon tar kraftigt tag i mig och trycker upp mig mot motorhuven.
- "Nu är det bra pojk! sa hon. Nu är det du som ser till att du gör något".
Svarta tangenter
- Detta var en kvinna som förstod mig och mina problem. När jag så slutligen träffade dem som kunde sätta ord på mitt handikapp, blev det lite lättare.
- Då var det några fler som förstod hur det stod till, och att min värld inte ter sig som deras.
Han berättar vidare att piano och trummor blev ett sätt att få utlopp för känslorna. Dock bara på gehör. Fast då de svarta tangenterna stod för döden så rördes aldrig dem.
Har överlevt
- Min lärare frågade mig vilken färg livet har. Blå, svarade jag, varpå de svarta tangenterna hade blå tejp på sig nästa gång vi sågs.
- Åren har gått med både med- och motgång, och trots allt som hänt mig, så har jag överlevt.
Nära tillstånd
- Mental träning och meditation har hjälpt mig att komma ner i varv. Numera har jag lärt mig att känna när ticsen är på gång, vilket hjälper mig en sådan här kväll då jag lyckas ta in det i min berättelse. Det gör att ingen av er märker av det.
Pelle Sandstrak avslutar med orden.
- Idag lever jag i ett nära tillstånd till mitt handikapp, som faktiskt drabbar pojkar oftare än flickor.
