För musikpubliken i Kinda är Henrik och Torbjörn Nilsson välkända profiler. Nu är det dags för poppubliken i andra delar av landet att upptäcka bröderna via bandet Peggy Lejonhjärta.
I onsdags släpptes debutplattan "Viskningar och rop" och den följs nu att promotion och spelningar under hösten.

Bildades 2000
Peggy Lejonhjärta såg dagens ljus år 2000, men då hade Henrik Nilsson och Johan Persson från Delsbo redan skrivit låtar tillsammans i tre år. Men det var först när Henriks bror Torbjörn tog plats bakom trummorna och Johans bror Jonne tog hand om basen som bandet formellt bildades och saker började hända.
- Vi har hållit på ganska länge och det känns skönt att skivan äntligen är ute. Det var en del större bolag intresserade, men förhandlingarna drog ut på tiden och det är väl en förklaring till att plattan inte kommer förrän nu, säger Torbjörn Nilsson.

Thåströms bolag
När förhandlingarna med flera större bolag drog ut på tiden kom istället Thåströms bolag Dust records in i bilden.
- P 3 körde vår demolåt "Spår 6" ganska mycket och Dust gillade den så mycket att de ville skriva kontrakt. Det är ett indiebolag som har en sund uppfattning om musiken och vi har fått fria händer när det gällt att välja singlar och producent, berättar Torbjörn Nilsson.

Men Thåström har ni inte fått med på plattan?
- Nej, men han ringer ofta och har haft synpunkter på låtarna. Han gillar speciellt texterna och jag tror det var mycket på grund av texterna som han ville skriva kontrakt med oss.
Redan förra hösten började inspelningarna av "Viskningar och rop" och det med Mattias Glavå i producentstolen.
- Det har fungerat väldigt bra. Det visade sig att vi ville samma saker med skivan.
Plattan har spelats in i Göteborg och Karlstad, men mest i bandets replokal i Stockholm.

Skör popmusik
I januari släpptes singeln "Sista styverns trappa" och den följdes i våras av "Att dansa och slåss".
Båda har fått mycket speltid i radio och videorna har visats åtskilliga gånger i Z-TV. Aftonbladets popguru Per Bjurman har hyllat bandet och i Expressen beskriver Per Hägred plattan som det "bästa sedan Håkan Hellströms debut".
- Jag skulle ljuga om jag säger att jag inte bryr mig om vad recensenterna tycker, men det gäller just när man läser eller hör det. Får det gå några dagar så är det överspelat.
Har ni tröttnat på att alltid jämföras med Håkan Hellström, Lars Winnerbäck och Jacob Hellman?
- Det är ju fritt för alla att jämföra och det är väl inte helt fel, även om vi inte lyssnat så mycket på dessa när vi gjort plattan. Det är väl snarare så att vi kanske lyssnat på samma artister som de gjort, men det är svårt att ställa sig bredvid och bedöma hur vi låter.
The Smiths, Elvis Costello, Bruce Springsteen och Thomas Andersson Wiij är annars artister som de fyra bandmedlemmarna har som gemensamma nämnare.
- Plattan låter som vi ville att den skulle göra. Det är spröd, skör popmusik. Lite "Blonde on blonde-ljud", beskriver Torbjörn Nilsson.
Med skivdebuten avklarad följer nu en del marknadsföring av plattan och förmodligen en del konserter under hösten. I somras spelade bandet bland annat på Storsjöyran i Östersund och fick mycket bra respons.
- Det är svårt att säga vilken publik vi har. Det finns folk som man trodde skulle gilla skivan som inte alls gör det och tvärtom.
Det lär dock finns många som gillar "Viskningar och rop", en av årets bästa svenska popskivor.
Eventuellt blir det också en spelning "hemma" i Kisa under hösten.