"Pappers- och träindustrin är unikt och identitetsskapande för Kisa. Det märks i alla snickeridetaljer", säger Anette Önerud som sammanställt snickerier och färger som finns i Kisa.
Under det femte och sista utbildningsåret på arkitektprogrammet vid Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) i Stockholm ska studenterna, i något som kan liknas vid ett forskningsarbete, praktisera sina nyvunna kunskaper. För 28-åriga Anette Önerud, ursprungligen från huvudstaden, var själva grundbulten i examensarbetet självklart redan från början - men alla detaljer föll på plats först när hon reste 25 mil söderut, och kom till de centrala delarna av Kisa.
– Jag har blivit alltmer intresserad av befintliga miljöer istället för att rita något helt nytt - på ett blankt papper. Det känns mycket mer levande att lägga till, ändra och anpassa det som redan finns. Min frågeställning för uppsatsen blev därför att ta reda på vad som händer med platser och byggnader, i småstäder, där servicefunktionerna försvinner på grund av urbaniseringen och ersätts med i princip endast bostäder. Jag ville undersöka vad vi arkitekter kan göra för att byggnaderna ska fortsätta att fungera så bra som möjligt, berättar Önerud och fortsätter:
– De här byggnaderna är oftast uppförda med stor omsorg och identitetsskapande för orten. När jag kom in i Kisa norrifrån såg jag mycket av den här typen av fastigheter och kände: "här finns något som jag kan jobba vidare med".
I november påbörjade hon sitt projekt, lokaliserade så kallade årsringar på orten och kartlade den historiska utveckling. Under 1600- och 1700-talet var Tingshustorget och dess omgivningar Kisas mittpunkt och handelsnav. Drygt 300 år senare, i slutet av 1800-talet, kom Skvallertorget och Storgatan att ta över den stafettpinnen. Mellan 1930- och 1940-talet byggdes det moderna "Stora torget" som i dag agerar handelsplats.
– Trots att funktionen handelsplats och nav har flyttats har byggnaderna och platserna blivit kvar. De är planerade för att det ska finnas ett torg i mitten som de har en relation till. De har oftast portar och skyltfönster som vetter mot torget - men nu är det bara ett av dem som fortfarande har kvar den dynamiken.
Skvallertorget, alltså korsningen mellan Storgatan och Grönedegatan, kom att hamna i fokus under projektets gång.
– Om jag ska komma in med en åsikt här skulle jag säga att den här platsen inte fungerar. De här byggnaderna (bland annat Sveahuset och Eriksborg) kan inte stå här och leva sitt liv medan det är en parkering och en genomfartsled precis utanför. Det kommer inte gå att ha butiker eller ett promenadområde. Det är för mycket buller.
Så en förbifart vore lösningen?
– Det skulle vara ett lyft för alla byggnader längs sträckan om man fick chansen att tänka om kring Storgatan. För mig är det uppenbart att hastigheten borde sänkas till 30 kilometer i timmen, att vägen borde göras smalare och trottoarerna bredare och att man borde bygga in mjukare värden. Tydligen ligger det bortanför kommunens händer men jag hoppas att mitt arbete kan visa potentialen i den här platsen och hjälpa de som förespråkar en förbifart.
Skvallertorget, alltså korsningen mellan Storgatan och Grönedegatan kom att hamna i fokus. "Uppenbart att hastigheten på gatan borde sänkas", menar Önerud.
Förutom förbifarten föreslår Anette Önerud att Skvallertorget görs om och återskapas som en handelsplats för att ge tillbaka de identitetsskapande byggnaderna sina funktioner. Namnet på examensarbetet är nämligen "Att väcka ett torg" och genom att bland annat anlägga en rondell i korsningen och rama in den nuvarande butiksparkeringen med entréer kan Skvallertorget åter få liv. Här har arkitekten redan ritningar och förslag färdiga.
– Torg är otroligt viktiga som offentliga platser och rum för möten och aktiviteter utomhus - det märker man speciellt nu med coronaviruset. Det knyter en person till platsen och skapar solidaritet och en vilja till bevarande på sikt.
– Utan att ha ett objektivt kulturmiljövärde kan en plats och en byggnad vara otroligt värdefull för en ort. Det finns känslor kopplade till dem, så mycket "det här är min hemstad-känsla", och det är viktigt att man tänker på i samhällsutvecklingen.
Ett promenadstråk från Tingshustorget, vidare längs Kisaån, upp till Skvallertorget, sedan Stora torget och tillbaka. Det tycker Anette Önerud borde prioriteras.
Som det ser ut i dag ser hon att orten är uppdelad i kluster - separerade ifrån varandra. Med ett promenadstråk, kanske med ett historiskt tema, mellan de tre torgen och längs med delar av Kisaån skulle tillgängligheten öka. Hon tycker också att Grönedegatan borde förlängas, över järnvägen, för att kopplas samman med Östgötagatan.
– Det skulle skapa ett pärlband av härliga platser. Att ha en cirkulation i staden, inte bara en norr- och söderriktning som det är i dag, skulle väcka flera delar till liv. I dag har bilarna prioritet i Kisa och inte människorna.
Vad är din slutsats efter projektet?
– Många byggnader som har haft butiker i bottenvåningen kommer att fyllas med bostäder. Om de sedan inte går med vinst kommer de till sist att förfalla. Min slutsats är att det är troligt att flera byggnader som i dag bär Kisas identitet kommer att rivas på sikt. Det är kommunens ansvar att skapa bra platser och möjlighet för byggnaderna att leva vidare.
Vad händer med materialet nu?
– Min tanke är att lämna över det till kommunen. Förhoppningsvis kan tillräckligt många personer på viktiga positioner se potentialen i det som redan finns i Kisa och att det kan användas som incitament till förändringar på Storgatan.
"Kommer att lämna över materialet till kommunen", berättar arkitekten Önerud som hoppas att hennes material kan fungera som incitament för en förbifart.
Det är inte för sent?
– Nej, trots att allt fler servicefunktioner försvinner vill folk bo här. Det finns också många här i Kisa som engagerar sig och försöker göra allt de kan för att bevara kulturmiljön.