På sin arm har Lena tatuerat in en mening från Edith Södergrens dikt. "Jag tänker på det, att man inte ska förminska sig utan tro på sig själv."
Lena Runadotter har bott i Kinda kommun i 16 år men kommer ursprungligen från Västergötland. Efter barndomsåren i Ulricehamn flyttade hon till London och Göteborg innan hon landade i Oppeby.
Hur hamnade du i Kinda?
– Min mans mormor hade ett hus som stod tomt i Oppeby så vi skulle testa att bo där ett år. Men Björkfors hade en så bra förskola så vi kunde inte flytta ifrån det. Jag ville inte att mina barn skulle gå i förskola i Göteborg, säger Lena.
Första året i Kinda jobbar Lena som barnansvarig på Astrid Lindgrens värld. Hon studerade samtidigt som hon jobbade i både hemtjänst och som personlig assistent. Hennes granne i Oppeby som hade tjänsten som ungdomslots menade att Lena skulle ha jobbet istället. Trots många sökande var det Lena som fick jobbet.
Lena jobbade inte bara som ungdomslots utan också i föreningen FAUK som startade ungdomshuset Kåken 2012. Efter ett tag sa hon upp sig som ungdomslots, men inte som man brukar göra.
– Jag satt på kommunfullmäktige och politikerna tyckte att jag satt som på två poster, dels som ungdomslots och som person från Kåken.
Då gjorde Lena det lätt för politikerna.
– Jag sa att vi löser det här och nu. Jag slutar som ungdomslots och jobbar bara för Kåken.
Politikerna blev förvånade men Lena hade bestämt sig, nu ska hon satsa på Kåken. Kåken fick lägga ner några år senare när bidragen till verksamheten minskade.
Sedan Kåken lade ner har Lena jobbat på fritidsgården i Kisa. Under åren som ungdomslots hade hon kontor där så hon var van vid verksamheten. Lena gick fritidsledarutbildningen men hann bara jobba ett år med utbildningen i ryggen för i mars märkte Lena att något inte stämde.
– Jag blev sjuk. Jag trodde först att jag var deprimerad men när jag gick till läkaren så visade sig att mina värden var jättedåliga.
Tanken på att kanske vara svårt sjuk fick Lena att omvärdera mycket.
– Jag insåg att jag vill ha energi till min familj. Jag blev sjukskriven hela våren. Jag fick tänka vad jag vill göra med livet. Man kan säga att jag fick en livskris.
Lena ville inte gå tillbaka till fritidsgården om hon inte kunde göra det med full energi och valde att säga upp sig.
– Det var ett svårt steg att ta. Jobbet är så bra.
Lenas sista dag som fritidsledare var i mitten av juni. "Det känns konstigt men skönt."
Lena förklarar att det känns som hon aldrig har varit ledig. Kommer det ett reportage om ungdomar eller ett inslag på radion handlar om ungdomsmottagningar kan Lena inte låta bli att engagera sig i det. Numera stänger hon av radion när ett sånt inslag kommer.
– Jag vill ha tid att ta hand om min familj. De har tagit hand om mig så nu är det min tur. Jag kraschade för att jag inte kan låta bli att jobba för det är så kul.
Till hösten ska Lena ännu en gång plugga. Studera på universitet är något hon har gjort mycket men denna gång ska hon plugga arabiska.
– Jag har träffat ungdomar som lärt mig lite arabiska. Jag tänker att kan de lära sig svenska så kan väl jag lära mig arabiska trots att språken är så olika.
Ett ord som Lena tycker är fint är “bendora” som betyder tomat på arabiska.
– Vissa ungdomar vet inte ens mitt riktiga namn för de tror att jag heter Bendora. Därför har jag tatuerat in det arabiska ordet på min fot. Det är härligt att jobba med ungdomar från olika kulturer. Man lär sig så mycket av dem. Vi är så lika, alla har vi drömmar och rädslor. Att jobba på en fritidsgård är som att resa. Det är många kulturer man möter.