Bonnkapälle innebär fullt ös.
Vi ser dem genom bussens tonade rutor. Det är ett litet men samlat gäng från Bonnkappälle.
Iklädda sin sjaviga kostym och laddade till tänderna med instrument drar de igång sin skrammelorkester som får det att spritta i benen på både stora och små.
Schäänten Måns Triches lovar oss en intervju efter spelningen. Först ska de ladda upp inför 20 minuters ös.
Redan under inmarschen till "O hur saligt att få vandra" trycker de gasen i botten. Den förblir intryckt tills ridån faller.
Ös är således en underdrift när det handlar om Bonnkapälle. Här handlar det snarare om en studentikos energi pimpad med energidryck. Under den dryga kvart som de står på scen hinner de både spela en låt liggandes på marken, svära Östergötland sin trohet och förklara en kvinna i publiken sin trofasta kärlek.
Rodnaden blommade över kinderna på denna dam, när Måns Triches förklarade henne sin kärlek.
Bonnkapälle bjöd upp till vals. Tänk att få dansa med en bonnlurk i rödprickig studentmössa.
Bonnkapälle handlar inte enbart om musik. Att se dem uppträda är att bevittna ett marknadsgyckel, en föreställning där aktörerna har glimten i ögat och ett leende i mungipan.
Vilken promille blåser ni?
– Faktiskt ingenting. Vi laddade upp med en whiskypinne, alltså polkagrisar med whiskysmak, säger Måns.
Trots röda kinder blåste musikerna noll i promille.
Vem har sagt att man måste stå eller sitta när man spelar?
De gillar att spela i Kindabygden. Tidigare i somras spelade de på Valö och om några veckor väntar ytterligare en spelning. I vilket sammanhang är en hemlighet.
Måns och hans mannar tågar ut till "When the saints go marching in".
– Nu måste vi bege oss hem till Linköping och mjölka. Korna väntar!
