– Jag klarade det och förutom trötta och ömma ben så kändes det bra hela vägen, säger en påtagligt nöjd Ingela Jonsson

Efter 43 kilometer bland trädrötter, klappersten och bergssluttningar av den brantare sorten. Sluttid: 9.24,11.

– Loppet var magiskt, men fruktansvärt tekniskt och krävande. Bland annat tog vi oss upp och ner för Slåttdalsberget och Skuleberget två gånger.

Strapatsen var ett kraftprov i sig. Men något alldeles speciell för Ingela som strålbehandlas mot cancer vilket vi berättade om i förra veckan.

– Allt funkade. Jag hade bestämt för att inte få för hög puls. Däremot kunde jag plåga benen även om de skrek av smärta. Men det är en smärta som jag gillar.

Kunde du springa hela tiden?

– Nej, det var omöjligt. Det var så branta avsatser att man var tvungen att hålla sig i buskar och träd både uppför och nedför.

Loppet fick annars ett dramatisk avstamp för Ingela.

– Min vätskeryggsäck gick sönder en kvart före start och min sportdryck rann ut.

Med vatten som enda vätskeersättning lyckades hon ta sig till kontrollen för påfyllning av energidryck.

– Då vände det och jag kände mig stark.

Efter nio timmar, tjugofyra minuter och elva sekunder kunde Ingela korsa mållinjen på Skulebergets topp.

– Jag är obeskrivligt lycklig efter detta äventyr.