– Det är en stor saknad att inte kunna umgås med andra bekanta utanför familjen och för mig är jobbet en stor del av det sociala, men jag vet att jag överlever det här och kommer tillbaka. Frågan är bara när, säger hon när vi hörs via telefon.
Det var den 11:e april som Kisabon Cecilia plötsligt kände sig trött och "lite konstig i kroppen". Hon gick och la sig en stund för att sedan vakna upp flera timmar senare, svettig och med hög feber. Dagen därpå skulle hon, efter fyra dagars ledigt, ha återvänt till jobbet inom vård- och omsorgsförvaltningen, men så blev aldrig fallet. Istället förblev hon sängliggandes i tre dagar med symtom så som torrhosta, dålig aptit och huvudvärk.
– Jag blev jättedålig och under den första tiden trodde jag aldrig att det skulle gå vägen, men efter några dagar gav det med sig. Det som har varit det absolut jobbigaste är torrhostan, att jag har haft svårt att prata och att det känts som att jag har tappat andan. Jag fick anstränga mig så fruktansvärt för att få fram några ord.
Efter en dryg vecka kontaktade Cecilias arbetsgivare henne för att ställa en rad frågor om sjukdomen. Hennes svar skickades till infektionskliniken på Universitetssjukhuset i Linköping och dagen därpå fick hon en kallelse för provtagning. Kort därefter kom beskedet att hon testats positiv för covid-19.
– Det kändes lite konstigt måste jag säga. Jag har väl, ända sedan det här började, tänkt att det aldrig skulle drabba just mig. Nu vet jag att det kan drabba precis vem som helst och när jag läser om bemanningssituationen i kommunen, att de behöver ta in extrapersonal, känns det frustrerande att inte kunna vara där och hjälpa till.
Hur mår du i dag?
– Efter omständigheterna mycket bättre. Det är först under de senaste dagarna jag har lyckats göra något vettigt. Igår planterade jag om några jordgubbsplantor men kroppen orkar inte så mycket, berättar Cecilia och fortsätter:
– Det går framåt med små steg men det är svårt att gissa när jag kan börja leva som vanligt. Det känns som det kan ta ett tag till.
Vad vill du säga till de som oroar sig för viruset?
– Att man absolut kan bli frisk, även om det tar tid, det är bara att vänta ut det. Har man en bakomliggande sjukdom kan jag förstå att man är orolig men det behöver inte gå så illa som man kanske hör i media ibland.
