"Jag har ju åsamkat mina föräldrar ett 17 års helvete", säger Daniel Sundvall om livet med missbruk. Vägen tillbaka till en vanlig relation kan ta tid. Det händer fortfarande att de kan bli misstänksamma om huruvida han håller sig drogfri. "Det är sånt jag får leva med. Jag har hållit på i 17 år, klart de inte kan glömma det på sex år."
Han växte upp i den lilla västgötska kommunen Grästorp. Familjen var stöttande, med mycket kärlek och omtanke. Kanske en oväntad bakgrund för en våldsam gängkriminell med tungt narkotikamissbruk.
– När jag spelade ishockey var jag inte den bästa, och jag var inte den bästa i skolan. Men när jag gjorde det här så gjorde jag nånting som inte de andra vågade göra, då blev jag "han som vågade göra det här".
Han började dricka alkohol som 13-åring. Tog kokain vid 15. Amfetamin, cannabis och benzo blev hans huvuddroger, men han säger att han testat det mesta.
– Jag skulle hela tiden vara värst också, fixa mest grejer, gå med i olika gäng. Jag har varit med i Afa, varit fotbollshuligan, hängt med motorcykelgäng, startat upp eget gäng.
Våldet dominerade tillvaron. En gång gick det så långt att han höll på att sätta en yxa i en killes huvud, men stoppades i sista sekund.
– Sen har jag misshandlat hundratals människor. Det har med stoltheten att göra när man lever i den världen. Ingen får kränka ens stolthet.
Han har hotat människor med pistol, misshandlat hundratals och varit nära att sätta en yxa i huvudet på en kille. Daniel Sundvall levde ett farligt och våldsamt liv bland gängkriminalitet och droger. Men till slut tog han sig ur det.
Det hårda drogmissbruket går som en röd tråd genom allt han gjort. I fjorton år var han fast i det. Med 30 år fyllda och två barn kom han slutligen till vägs ände.
– Jag drogade så mycket att jag nådde min personliga botten där jag kände att "jag pallar inte mer, nu måste jag ta hjälp. Jag kommer dö, men jag vill inte dö, jag vill leva".
Tolvstegsprogrammet blev Daniel Sundvalls väg ut ur beroendet. Nu har han varit drogfri i sex år.
– Egentligen så borde jag ha varit död. Jag vet inte hur jag överlevt alla grejer jag har gjort. Hundratals psykoser, överdoser, våld. Jag har överlevt och känner att jag behöver ge tillbaka det jag kan.
Daniel Sundvall har en gammal barndomsvän som fortfarande missbrukar. De umgås ibland, men inte när vännen är drogpåverkad. "Jag tänker att han också är sjuk, eller de jag har umgåtts med. Jag avfärdar inte dem, utan säger 'vill du ha hjälp kan du be mig om hjälp'".
Därför delar han idag med sig av sina erfarenheter så mycket han kan. I Kisa är det beroendetteamet på enheten Råd och stöd som bjudit in honom. Emelie Klerestig är behandlare och en av dem som tog initiativ till föreläsningen.
– Han beskriver det på ett sätt som gör det lätt att förstå hur fort det kan gå in i ett missbruk och hur sjuk man faktiskt blir, säger hon.
– Många beskriver hur de inte känner igen sin son eller dotter, utan att beroendepersonligheten tar över.
Daniel Sundvall uttrycker själv ånger för lidandet hans föräldrar fått utstå. Att hantera den vetskapen är svårt.
– Jag vet inte, jag får försöka förlåta mig själv på nåt sätt.