Att förlora sin make fick hela livet att sättas på paus. Iréne Nilsson orkade ingenting.
– Det var som att luften gick ur mig, säger Iréne Nilsson och syftar till ögonblicket då hennes make sedan 57 år, Bert, somnade in efter många års sjukdom i september 2018.
Hon sitter i ett rum som tillhör Svenska kyrkan i Kinda, tillsammans med Christina Landström, som deltog i samma Leva vidare-grupp, och tillfälliga kyrkoherden Jenny Ahlén.
– Jag var precis färdig och orkade ingenting, fortsätter Iréne.
Christina nickar, tycks förstå precis. Även hon förlorade sin make i september 2018. Två veckor innan hennes Göran gick bort flyttade han till Bergdalas vård- och omsorgsboende.
– Personalen förberedde mig på att han kanske inte skulle dö när jag var där. Ofta släpper de inte taget när man är nära. När jag åkte hem för att kolla till katten ringde personalen mig och sa åt mig att skynda mig tillbaka. Jag körde jättefort, säkert 90 kilometer i timmen, men när jag kom fram hade han precis somnat in. Han var så vacker, alldeles slät och fridfull.
Att komma hem var tufft.
– Det var jobbigt. Det kan det vara än i dag. Jag saknar honom väldigt mycket.
Än i dag ligger sorgen efter bortgångne Göran nära till hands för Christina Landström.
Dagen därpå åkte Christina till vård- och omsorgsboendet för att hämta hem makens tillhörigheter.
– När jag kom hem med hans två kuddar och kände hans doft, då kom allt emot mig. Jag grät något så fruktansvärt. Det var som att himlen rämnade.
Hon blir tyst och överlåter ordet till Iréne. Men hennes röst bryts på mitten och ögonen fylls av tårar när hon ska berätta om Berts sista minuter i livet. Christina är snabbt där och kramar hennes hand.
– Han väntade på vår yngste son. När han kom innanför dörren, sa "hej pappa" och höll om honom så andades Bert ut för sista gången, berättar Iréne med svag röst.
Sorgen efter den bortgångne maken finns med än i dag, belyser Christina Landström. Han gick bort i september 2018.
Hon samlar sig, pustar och fortsätter:
– Ja, så här dan är jag. Jag kan lipa bara jag hör någon speciell musik eller tänker tillbaka.
– Det ska man vara glad för. Det lättar på känslorna att gråta, uppmuntrar Christina.
Jenny Ahlén nickar långsamt, lyssnar tålmodigt. Hon är tillfällig kyrkoherde i Svenska kyrkan i Kinda och var den som höll i Leva vidare-gruppen som både Iréne och Christina deltog i under början av 2019.
– I den här gruppen har vi skrattat mer än vi gråtit. Det har varit så varmt, starkt och levande, ler hon.
Vad innebär en Leva vidare-grupp?
– Vi träffas vid ett par tillfällen och pratar om de som dött, hur det gick till, om begravningen och gravsättningen, tiden efteråt... Sedan gör vi en avslutning av något vis. Svenska kyrkan skickar ut en inbjudan till alla som förlorat en make, maka eller sambo ungefär ett år tidigare, så det hinner lägga sig lite. Det brukar vara fyra–fem stycken som svarar och deltar.
Jenny Ahlén, präst och kyrkoherde, ledde Leva vidare-gruppen som både Christina och Iréne deltog i.
– Det är så positivt att sitta och prata med varandra. Man förstår att man absolut inte har det värst, fast man tror det när man hamnar mitt i det där svarta. Då tror man att det inte finns någon annan i hela världen som mår så dåligt, men det gör det ju, konstaterar Iréne.
Både hon och Christina är tacksamma för sorgegruppen.
– Det kändes väldigt skönt att få prata med sådana som varit med om samma saker. Det hjälpte mycket. Man fick berätta om livet innan man kom till punkten där det tog slut för den man älskar. Sedan var det mycket humor också. Vi blev väldigt snabbt en grupp som kände att vi fungerar bra ihop, säger Christina.
Iréne nickar och tillägger:
– Ja, vi hör ihop på något vis.
