"Man kan få fram väldigt mycket utav väldigt lite. Hittar man en kassabok för fem år så kan man få reda på väldigt mycket om vad de har gjort", säger Ylva Gunnarsson om arbetet med den så kallade loggboken för Kisa scoutkår. Här med Fredrik Larsson, kårens ordförande i Kisa.
Det började i Sydafrika.
Ledarskiktet i Storbritannien hade planer på att hela södra Afrika skulle bli en enda federation under brittiskt styre.
Boerna, alltså bönder, hantverkare och arbetare som invandrat till det som idag är Sydafrika från Kontinentaleuropa, ville ha självständighet.
Ett krig mellan de två sidorna utbröt. I oktober 1899 belägrade boerna staden Mafikeng. En brittisk styrka på 1 300 man höll stånd innanför stadens befästning i över ett halvår innan de undsattes. De leddes av officeren Robert Baden-Powell. Denne organiserade en kår av unga pojkar för underrättelsetjänst, det som då kallades "scouting".
När Baden-Powell återvände hem efter kriget fanns det enligt hans egna utsago många ynglingar som saknade något att göra. Han började då organisera läger för de här pojkarna, och tog avstamp i sina erfarenheter från Sydafrika genom att lära dem om överlevnad ute i naturen.
Så kom scoutrörelsen till, och spred sig snabbt till andra länder. Till Sverige kom den år 1909, följt av scoutverksamhet för flickor två år senare. Kåren i Kisa grundades år 1921.
Men så länge har inte Ylva Gunnarsson varit med. Hon gick med i scouterna som åttaåring, 1967, och kom till föreningen i Kisa år 1972.
– Mamma tyckte väl att det var en bra fritidssysselsättning, säger hon.
Sedan dess har hon haft flera roller inom rörelsen, bland annat som ledamot i distriktsstyrelsen.
När Kisakåren fyllde hundra år tog den mångåriga medlemmen och eldsjälen Jerker Carlsson initiativ till att man skulle skriva en bok om föreningens historia. Det blev Ylva Gunnarsson som fick uppdraget ihop med lokalhistoriskt intresserade Thomas Hensler, Kristina Nilsson, Peter Nilsson, Annica Askänge och Moa Hoffstedt.
Gruppen har gått igenom ett digert material. Gamla dokument, tidningsurklipp, fotografier, och även samtal med folk som varit med i kåren länge, eller deras barn.
En särskilt rolig upptäckt som gjorts under alla timmars detektivarbete är den om hur området kap Jocke i östra Kisa fått sitt namn.
– Scouterna som var med från första början brukade ha övningar där på somrarna, och tältade där. Mannen som ägde marken hette Jocke, och han sågade ved tidigt på morgnarna när de låg och sov. Det tyckte de inte om, och därför fick han heta kap-Jocke då, för att han kapade veden, säger Gunnarsson.
Boksläppet för scoutkårens loggbok hölls i Kisa bibliotek den 11 maj. Det var Ylva Gunnarsson som höll i projektet att ta fram boken, och hade en arbetsgrupp på flera personer till sin hjälp.
I boken som nu går att köpa finns kårens aktiviteter beskrivna årsvis fram till 1948, och därefter har arbetsgruppen sammanfattat vad som hänt i sjok om tio år. Ylva Gunnarsson menar att rörelsen har betytt mycket för bygden.
– Det är ju inte bara att man haft sina egna möten, utan man har ju varit engagerade i Valborgsmässofirande, insamlingar, majblommor. Flyktingmottagningen har kåren varit väldigt engagerad i de senaste 10-20 åren.
Det militära tankegodset som präglat rörelsen och som låg till grund för dess tillblivelse – exempelvis i målsättningen att skapa stridsdugliga män – har hon delvis förståelse för.
– Det fanns väl på många ställen på den tiden också. Man får ju tänka sig hur världen såg ut då.
Samtidigt tycker hon att rörelsen utvecklats i en positiv riktning, inte minst i Sverige där man inte längre gör skillnad på pojk- och flickscouter. Så är det inte i alla länder.
– Det är inte bara i scouterna som det är könsuppdelning globalt, du har ju hela skolsystemet. Vi har inte fått med alla på vårt tänk.
