"Jag hade ganska bra koll till dess att jag hade lagt ned 5 000 timmar på det här", berättar Magnus Gustafsson, tidigare fritidspolitiker i Vimmerby, om hans engagemang i ärendet.
Tillsammans med Magnus Gustafsson tar Jan Gustafsson emot oss vid hemmet i Kisa.
De är, trots det delade efternamnet, inte släkt men har kommit att lära känna varandra väl. För 13 år sedan fick de, i rollen som markägare, för första gången reda på att energibolaget Eon planerade att söka tillstånd för en ny 130-kilovoltsledning mellan Kisa och Vimmerby. De berörda markägarna, eller rättare sagt sakägarna som de själva vill kallas, bildade en informell arbetsgrupp som Magnus, från Örsåsa, och Jan, från Kisa, blev en del av.
Initialt var i princip alla sakägare, drygt 100 stycken, engagerade i motståndet och den rättsliga process som följde därefter. Ett 70-tal, alla medlemmar i Lantbrukarnas riksförbund (LRF), drev frågan med hjälp av ett ombud. Resten, däribland Magnus och Jan, drev ärendet mot Eon på egen hand. Till sist, när den sista överklagan till mark- och miljööverdomstolen återstod, var det bara de båda sakägarna som delar efternamn, kvar. I oktober nådde överklagandet vägs ände.
– Jag hade rätt så bra koll på den tid jag la ner till dess att jag nådde 5 000 timmar. Åren gick, dokumenten lades på hög och jag visste att jag satt ungefär två timmar om dagen med det här ärendet. I dag har vi kanske inte nått upp till 10 000 timmar – det är ju då de säger att man lyckas som proffs, säger Magnus, med glimten i ögat, och slår sig ned för en längre intervju.
– Om man inte, från dag ett, valde att på egen hand driva den här frågan var det i princip en omöjlighet att fortsätta när Eon slutade att finansiera kostnaderna för ombudet. Det var den stora anledningen till att många droppade av, fyller Jan i.
Själva projektet, som den rättsliga processen har handlat om, känner de flesta nog till vid det här laget. För att stärka upp elnätet och framförallt ge Kinda så kallad redundans, alltså elleverans från två håll, vill energibolaget Eon dra en ny 130-kilovoltsledning mellan Kisa och Vimmerby. Ledningen ska gå via nybyggda transformatorstationer i Horn, Gullringen och Södra Vi och ger upphov till en ny 40 meter bred ledningsgata genom skogen. På den sista sträckan, mellan Gullringen och Vimmerby, byggs ledningen i redan befintlig gata.
Jan Gustafsson, en av alla skogsägare som påverkas av Eons kraftledning, menar att projektet borde ha samförlagts med utbyggnaden av riksväg 23/34 och eventuellt byggandet av förbifart Kisa för att få en mindre påverkan på naturen.
Magnus och Jan Gustafsson är väl införstådda med behoven av ledningen, där Vimmerby och Kindas näringsliv behöver ett mer kraftfullt och säkert elnät för att kunna utvecklas. Det de däremot kritiserar är det sätt Eon har valt att bygga kraftledningen på. Genom åren har de dels förespråkat en helt annan, mycket kortare, sträckning men de har också argumenterat för att i stället välja en markkabel. Om en markkabel inte skulle vara möjlig har de förslag på ett ledningsbygge som gör ett mindre avtryck.
– Man vill självklart inte ha en 40 meter bred gata med bara buskar och sly på sin mark men det har aldrig varit den centrala anledningen för oss i det här. Det viktigaste har varit klimat- och miljöperspektivet, förklarar Magnus.
– Träd är egentligen ingenting annat än en fabrik att fånga och binda koldioxid i. Jag hörde häromdagen att skadorna från granbarkborren i Sverige orsakar ett årligt koldioxidutsläpp på två miljoner ton för att granarna inte får växa färdigt och suga upp koldioxid livet ut. Om man gör samma uträkning kring Eons kraftledning, som är fem mil lång och 40 meter bred, avverkas skog som motsvarar det årliga utsläppet från i storleksordningen 2 000 bilar. Det är svårt att säga en exakt siffra, fortsätter han.
Magnus och Jan Gustafsson har, under de 13 åren som engagerade, yrkat för en rad olika tillvägagångssätt i bygget av kraftledningen. Helst av allt hade de velat se en markkabel.
Jan menar att skadorna från granbarkborren riskerar att öka i den skog ledningen dras.
– Vi får egentligen tio mil ny hyggeskant som går i nordsydlig riktning och som utsätts för solljus. Vi vet att det är där många av angreppen sker, menar han.
Den bästa lösningen, enligt Jan och Magnus, vore en markkabel som drogs i ett mer eller mindre rakt streck längs med riksväg 23/34. Med vad de kallar instick och redundans, med lägre spänning än 130 kilovolt, menar de att leveranserna till Horn och Gullringen skulle gå att lösa.
När Eon, i november 2009, motiverade valet av en luftledning skrev de följande: "Luftledning väljs framförallt för att den är betydligt billigare och dessutom driftsäkrare".
– För oss är det obegripligt att de väljer det här tillvägagångssättet. Det kan säkert finnas vissa tekniska skäl och fysiska begränsningar, det är ju vad Eon redogör för, men jag som inte är någon ingenjör kan inte avgöra det, konstaterar Magnus och fortsätter:
– Det jag däremot vet är att ledningen har en kapacitet för 200 000 hushåll och att gå fram med den största formen av ledning, på hela den här sträckan, känns både konstigt och onödigt.
Överklagandet av kraftledningen har nått vägs ände och nekats prövningstillstånd i högsta instans. "Jag är inte främmande för att försöka nå ut med vårt budskap i alla fall", förklarar Magnus Gustafsson.
Kraftledningen har, som bekant, prövats av rätten i flera omgångar.
I mark- och miljödomstolens sista beslut görs bland annat följande bedömning: "Domstolen bedömer att de olägenheter som uppstår inte är av sådan art eller omfattning att de överväger fördelarna med en upplåtelse av ledningsrätt med den aktuella bredden på ledningsgatan om 40 meter. Det allmänna intresset av en säker elförsörjning är i sammanhanget starkt". Rätten menar också att Eons val av trästolpar och konstruktion, när det gäller luftledningen, är det "minst ingripande alternativet".
– I dag finns det planer på att bygga vindkraftstorn i trä. Vad är det då som säger att det inte är möjligt att använda trästolpar som är 32 meter höga istället för 16? Då skulle ledningen kunna hänga över trädtopparna, gatan skulle kunna smalnas av och en stor del av skogen skulle kunna återplanteras. Ett annat alternativ är att bygga ett skyddsräcke längs ledningen, menar Magnus och fortsätter:
– Elnätet behöver nästintill fördubblas i framtiden, det är inget konstigt, men varför går Eon inte i bräschen för utveckling?
Eons mål är att luftledningen, mellan Kisa och Vimmerby, ska stå klar vid årsskiftet 2023/2024.
Eons projektledare Emil Landqvist kommenterade valet av luftledning så här i en tidigare artikel:
– Man hade kunnat kabla hela sträckan men det hade kostat en oskälig mängd pengar som i slutändan hade drabbat kunderna. Mig veterligen byggs inte högre luftledningar – det skulle påverka naturmiljön och fågellivet mer. Även markfundamenten skulle bli större.
Trots domstolens ständiga avslag, och att ledningen nu blir av, tror Magnus och Jan att de kommer att få rätt med tiden.
– Ja, vi tror att vi är de sista som kommer att få den här typen av ledning. Den ena pusselbiten efter den andra, i klimatdebatten, stämmer överens med det vi har försökt att förmedla hela tiden, konstaterar Jan.