"Det här har varit mitt liv", konstaterar Kisaläraren när vi slår oss ned på en bänk vid den ena kortsidan av idrottshallen. Här har Carlo Schuiling spenderat otaliga timmar och undervisat nästintill alla elever som gått på högstadiet de senaste 25 åren. För några dagar sedan planerade han sin allra sista idrottslektion och nu är den över, ett faktum som rör upp blandade känslor hos den entusiastiska läraren.

– Jag har inte riktigt landat i det hela än men jag känner en smärta i hjärtat. Jag ville bli idrottslärare redan som sjuåring, jag hade aldrig några tankar på ett annat yrke, och ända sedan jag lyckades har jag levt för det här yrket. Det är en sorgbearbetning för mig, även om jag vet att det förmodligen är rätt beslut.

Det är under de senaste åren som Carlo Schuiling har känt att kroppen börjar säga ifrån. Rollen som idrottslärare är fysiskt krävande och framförallt är idrottshallen en miljö med hög ljudvolym, något som har satt sina spår hos den 56-åriga högstadieläraren. Med regelbunden huvudvärk efter långa arbetsdagar bestämde han sig till sist att ta ett steg tillbaka.

– Jag har fortfarande ett leende på läpparna när jag kommer hit, men jag är inte längre säker på om jag kan vara den personen om jag stannar som idrottslärare för länge. Jag vill absolut inte vara en sur gubbe här i idrottshallen, det har jag varit orolig för, utan jag vill sluta medan eleverna fortfarande tycker att det är trevligt att komma hit, berättar Schuiling och fortsätter:

– Några tankar på att lämna Värgårdsskolan har jag däremot aldrig haft. Det här är min lilla skola och jag skulle aldrig kunna tänka mig att jobba någon annanstans.

Efter en fyra år lång högskoleutbildning, på motionsakademin i holländska Arnhem, tog Carlo sin examen år 1987. Då rådde det tuff konkurrens för att få en fast lärartjänst och efter ett antal år, med korta vikariat, sökte han istället ett jobb på ett resebolag, som underhållare på Kanarieöarna. Det var här som han träffade kärleken Anette vilket fick honom att flytta till Sverige år 1993. Ett år senare började han på Värgårdsskolan.

– Jag har alltid försökt att se alla elever, även de som många inte ser eller hör, och det hoppas jag är en av mina styrkor. Jag tror mycket på resurspersonal inom skolan, min dröm är fortfarande att det ska finnas en extra vuxen i varje klassrum. Nu, som studiecoach, hoppas jag kunna vara den personen för många elever.