– Jag rår inte för det, det känns så skönt att sätta sig i vävstolen och skapa något, säger hon och plockar fram en handfull färdigvävda trasmattor som står gömda bakom vardagsrumsskåpet.
Det är julklappar, födelsedagspresenter, och helt vanliga gåvor till barnbarn och barnbarnsbarn.
Trasmattorna skapar hon av uttjänta lakan och påslakan. Barnbarn och barnbarnsbarn vill ofta ha sina namn på mattorna, men ibland händer det att de vill ha favoritfotbollslaget, och de får självklart bestämma färger själva.
Några mönster behövs inte för Elsie Svensson.
– Jag ritar inte på papper, men jag tänker, säger hon, och ler.
Vardagsrumsbordet står på en trasmatta som går i grönt och rött, och på väggarna hänger broderier i ramar. Innan pensionen gick hon kurser i porslinsmålning och i skåpen står både tallrikar och dessertfat, handmålade jultomtar och stenar. En och annan målad tallrik har också fått plats på väggarna.
Hon är uppväxt i Eksjöhult och var länge "bondekäring", som hon kallar det, och det är ingenting hon saknar.
– En fick ju göra allt, mjölka morgon och kväll och fara på åker och äng. Det var ju tvunget att göras, sen var det inte mer med det, berättar hon.
Till barnen stickade hon långkalsonger, sydde kappor och kostymer. Hon har virkat varsitt sängöverkast i modell dubbelsäng, till vart och ett av sina fyra barn. Fram tills för några år sedan gick hon till Kindagård och vävde tillsammans med några bekanta.
– Varje måndag gick vi och vävde, vi kunde vara upp mot 30 stycken, det var trevligt, berättar hon.
Nu väver hon ungefär en timme åt gången, och det blir ungefär två decimeter matta per gång.
– Det beror på hur krångligt det är, skrattar hon.
Hon tror att många unga idag går miste om njutningen i hantverket.
– De går miste om allt! De har inte tid idag. De vet inte att det är så roligt med handarbete, att få skapa någonting själv. Det hjälps inte, det är en så skön känsla, säger hon.
När vi besöker Elsie Svensson är vävstolen tom och redo för nästa projekt. Två barnbarnsbarn som bor i Tyskland ska få varsin matta.
– Men det är inte förrän nästa år, säger hon.
Tröttnar du aldrig?
– Nej du, jag tröttnar aldrig. Det kan inte hjälpas, skrattar hon.
Jag undrar hur många trasmattor det har blivit genom åren.
– Kära tiders, det vet jag inte. Det räcker nog inte med 100...